Det är svårt att försvara ökad fattigdom!

LÄSVÄRT!

Lena Sommestad skriver:

Om det är något som har blivit klart för mig i den debatt som har följt på min artikel i DN om fattigdom och inkomstklyftor, så är det att förvånansvärt många  konservativa och liberala debattörer med stort engagemang förespråkar ett samhälle med större klyftor. Men det är svårt att få ihop argumenten när man ska försvara en politik för ökad fattigdom. Det visar Peter Santesson-Wilsons lätt förvirrade inlägg på SvD:s ledarsida, söndag 1 augusti.  Här följer argumenten:

Argument 1: Det kommer alltid att finnas någon som har det sämst.  ”Det finns alltid en nitlott när man jämför.” Santesson illustrerar sin poäng med att det alltid kommer att finnas en sämsta läkare i Sverige så länge det finns mer än en läkare att välja på.

Argumentet är svårbegripligt. Det är ingen som förespråkar en aboslut jämn inkomstfördelning, där inte någon har en sämre inkomst än någon annan eller där det inte finns något som har det sämst. Det handlar om att sätta en gräns för inkomstgapen. En relativ fattigdomsdefinition säger överhuvudtaget inte någonting om hur stora inkomstskillnader som kan finnas i toppen av inkomstfördelningen. Däremot pekar den ut en nivå under vilken människor kan betecknas som fattiga.

Argument 2: Man kan bekämpa fattigdomen genom att bränna överklassens lyxbilar och Zorn-tavlor.

Här har Santesson  missuppfattat hur ett relativt fattigdomsmått är uppbyggt. Om det vore så att det relativa fattigdomsmåttet utgick från ett medelvärde, så skulle man kunna hävda att fattigdom kan bekämpas genom att någon får sina Zorntavlor uppbrända. Men den definition som används utgår inte från ett medelvärde, utan från medianvärdet. Så länge medianen ligger kvar kan inkomsterna för de välbeställda gå både upp och ner.

Argument 3: Andra företrädare för socialdemokraterna har en betydligt mer nyanserad syn på inkomstfördelning, eftersom de anser att arbete ska löna sig. Det är rimligt att inkomst varierar med arbetskapacitet.

Argumentet håller inte, som jag redan gjort klart, eftersom en mycket stor inkomstspridning är möjlig utan att människor hamnar under 60 procent av medianinkomsten. Avgörande för om relativ fattigdom kan förhindras är ett samhälles förmåga att inkludera en så stor del av den arbetsföra befolkningen som möjligt i produktivt arbete, och nivån på det nedre golvet, dvs. det sociala skyddsnätet i form av arbetslöshetsförsäkring, socialbidrag, etc. De nordiska välfärdsstatsmodellerna har hittills utmärkts just av ett starkt socialt skyddsnät som hindrar människor från att hamna i fattigdom. Forskningen visar att ett starkt skyddsnät är ett effektivt sätt att förhindra att människor långvarigt hamnar i utanförskap. Sysselsättningsgraden i de nordiska välfärdsstaterna hör till de högsta i Europa.

Argument 4: Ibland är det helt enkelt så att definitioner är fel, även om de refereras till i termer av  ”vetenskaplighet” (Santessons citationstecken). Fattigdom och fördelning är svårfångade fenomen utan ”klockrena definitioner”.

Självklart är det så att det inte finns någon korrekt eller sann definition av fattigdom. Men däremot finns det en omfattande forskningstradition, som Santesson-Wilson inte bryr sig om att bemöta med ett enda seriöst argument. Debatten om fattigdom är stor och komplex och den rymmer långt fler nyanser än vad som fångas  i fattigdomsmåttet 60 procent av samhällets medianinkomst. Många pekar t.ex. på att kompletterande indikatorer av olika slag kan behövas för att beskriva alla dimensioner av fattigdom. Men empirisk forskning visar samtidigt att ribban 60 procent av medianen fångar mycket av det som kan ses som bristfälliga levnadsvillkor i form av låg konsumtionsnivå, dåliga arbetsförhållanden, dålig hälsa, undermålig livsmiljö och bristfälliga sociala relationer. Den kände engelske fattigdomsforskaren Peter Townsend påvisade att just på en nivå kring 60 procent av medianinkomsten tenderar människors ställning i flera dimensioner att försämras kraftigt. Kanske framtidens forskning visar att någon annan nivå är mer rimlig,i samhällen med högre inkomstnivåer, men detta är en empirisk fråga.

Argument 5: Det är konstigt att den som är relativt fattig i Djursholm inte längre är fattig om han eller hon jämförs med EU-medianen.

Nej, det är inte konstigt om vi har som utgångspunkt att människors möjligheter att leva ett värdigt liv i samhället beror på den egna livsmiljön. En inkomst som är hygglig i Litauen kan leda till utanförskap i Djursholm. EU har hittills varit tydligt med att varje land ska sträva efter att minska fattigdomen i den egna befolkningen. 1984, när EU anammade ett relativt fattigdomsmått, enades regeringarna i Europeiska rådet om att definiera fattiga människor som ”de människor, familjer och grupper vars resurser (materiellt, kulturellt och socialt) är så begränsade att de utesluts från den lägsta acceptabla livsföringen i den medlemsstat som de tillhör.” (Kursivering LS).

Låt mig till sist konstatera att den politiska skiljelinjen mellan höger och vänster i denna fråga gäller vad som uppfattas som ett problem, oavsett beteckning. Jag anser som socialdemokrat att det är ett problem att medmänniskor i vårt samhälle lever på en radikalt lägre levnadsstandard än folkflertalet och framförallt att många barn får växa upp under radikalt sämre levnadsvillkor. ”Saliga äro de relativt fattiga” raljerar Santesson. Jag förväntar mig att han i nästa debattinlägg istället lägger sig större vinn om att sätta sig in i sakfrågan, till exempel genom att skilja på medelvärde och median. Det kravet borde kunna ställas på en forskare i statsvetenskap.

Många bloggare har gjort viktiga inlägg i debatten – så många att jag inte här kan hänvisa till alla. Låt mig dock peka på några: Vi ha räknat på det här,Arbeiderklasse,Veronica Palm, Björnbrum, Pellefantias sida.

Invändningar, i långa stycken av samma slag som Peter Santesson framför, finns också på en rad bloggar, som t ex hos Peter Friis (som jag besvarar i kommentar), Tänkt(t) om (med min kommentar), Jenny Travis (med svar).

Neo gör den sämsta spaningen genom att hävda att kamp mot relativ fattigdom kommer att leda fram till en politisk situation där debatten handlar om rätt till semester och en politisk semesterplattform. Det är nämligen just den typen av politik – om exakt vad som ska anses ingå i rimlig levnadsstandard – som vi slipper med det relativa fattigdomsmått som EU hittills har använt. Denna typen av diskussioner pågår redan idag ständigt  ifråga om socialbidragsnormen –  ska den innehålla SL-kort, rätt till mobil, TV, etc?

fattig.jpg


Är ni så förblindade av några hundralappar eller någon tusenlapp mer i månanden att ni inte fattar eller är det så enkelt att ni inte bryr er?

 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Det är svårt att försvara ökad fattigdom!

  1. Magister Stork skriver:

    Sverige.. föregångslandet? är numera ganska efterblivet i synen på medmänniskan, om vi accepterar regeringens tankesätt.Regeringen ska vara lagbyggare, men härskar genom splittring. Friska ställs mot sjuka, arbetande mot arbetslösa osv. och akta dig om du inte passar in i standardformat A…dvs. har ett jobb och är frisk…för då ska du straffas genom usla ersättningar och kränkande tillmälen…Fy hundan, skämmes ta me f…n!

    • Civilisten skriver:

      Ja, händer inget i valet så är snart tillbaka på ”patrons” tid.Tack för kommentaren!

  2. HEMIMAMMA skriver:

    Ja, jag kan bara citera min kommentar hos Pellefantia och vargen i denna fråga gällande fattigdom och kapitalism… Jag har svårt att definiera saker statistiskt och rent formellt. Min vinkel är alltid bäst när jag beskriver det jag ser, med en bild…”Det nygamla Sverige då…Som på den gamla goda tiden, när arbetaren fick lön i sprit, på brukets egen handelsbod, och kvinnorna fick slåss med gubben sin, för att få pengar till maten, till sina minst fem ungar, medan karl söp allt han orkade, för att glömma sitt utslitande jobb, som gav honom en medellivslängd på 49 år, tills han blev fattigmansbegravd, och hustrun fick bli ”löskekvinna”, för att försörja sig….Medan patron, fet och respekterad, bärgade sin vinst, smygsuper, diskuterande arvsföljden i riket och hur det går på bruket, nu när tysken vill ha så mycket järn, fur och stål, medan hans hand vandrar upp för husjungfruns kjol, för att kräva henne i sin säng, när frun är och badar kurort i Tyskland för att förevisa släktens rikedom och makt, medan åtskilliga doktorer diskuterar, fruns hälsotillstånd som hysterika…Den gamla goda kapitalismen!!!Är det det du menar?? *ler och lägger huvudet oskyldigt på sné*Hemikramar!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s