Varför är vi i Afghanistan?

av Carsten Jensen

Vi är där för att hjälpa, kommer man att säga.


JAG VILL INTE påstå att det är lögnaktigt, för jag tvivlar inte på att många uppriktigt anser så. Det gäller inte minst de utsatta soldaterna i frontlinjen, för vilka tanken på att de gör en skillnad är en psykologisk livlina. Vad de ansvariga politikerna angår vet de naturligtvis mycket väl att påståendet är en lögn, i varje fall om de är sin ställning vuxna (vilket inte alla är).

Afghanistan har under de senaste sju åren varit en blodig arena för en uppgörelse mellan den amerikanska armén och al-Qaida. Den lidande afghanska befolkningen är bara en störande faktor, en vilsekommen bonde på ett schackbräde där kungar och drottningar jagar varandra och alla regler är upphävda.

Det civila samhället har inte rekonstruerats. De institutioner som ska ge den afghanska regeringen auktoritet och befolkningen tillit har aldrig byggts upp. Säkerhetssituationen förvärrades gradvis när amerikanerna genom sina allierade gav krigsherrarna från förr makten tillbaka och därmed återskapade det kaos som på sin tid utgjort grogrunden för talibanerna och nu än en gång blivit den direkta orsaken till deras återuppståndelse.

PRESIDENT Barack Obama la fram en räddningsplan, en så kalladsurge efter irakisk förebild, 30.000 friska man ska äntligen göra slut på talibanerna. Det avgörande i planen är större eldkraft, men redan den ryska ockupationen av Afghanistan på 80-talet bevisade att inte ens den största eldkraft eller ohämmade brutalitet kan vinna kriget om ökenlandet. Amerikanerna satsar ännu en gång på krigsherrarna, den här gången de rätta, säger de själva, i stället för de felaktiga som till helt nyligen dragit dem vid näsan.

Naturligtvis finns inga rätta krigsherrar, eftersom själva existensen av en väpnad motmakt undergräver de bärande principerna för varje modern nation. Barack Obamas så kalladesurge är ett recept på en evigt förlängd medeltid för Afghanistan. Inte avslutningen på kaos, utan institutionaliseringen av kaos.

Men är då inte surgen i Irak en succé?

Om man anser att grundstenen i en demokrati kan utgöras av val där alla likriktat röstar utifrån etnisk och religiös tillhörighet i stället för utifrån ekonomiska och politiska intressen, jo, då är Irak en succé. Om man anser att det effektivaste sättet att bekämpa religiösa miliser är att klä våldsmännen i polisuniform och således statligt sanktionera terrorn, jo, då är Irak sannerligen också en succé. Om man anser att det bästa sättet att skapa varaktig fred är att betala 90 000 beväpnade sunnirebeller vardera 300 dollar i månaden för att låta bli att skjuta på den amerikanska ockupationsarmén, ja då böjer jag mig än en gång: då är Irak obestridligen en succé.

EN NÅGOT NYKTRARE bedömning skulle nog beteckna det ödelagda Irak som en människofientlig och dödligt farlig blandning av teokrati och anarki, ett tragiskt men ändå passande monument över den inkompetenta neokonservatismen i Washingtons korridorer som planlade det katastrofala fälttåget.

Vår gåva till Iraks kvinnor, som hörde till Mellanösterns mest välutbildade och privilegierade, var att hjälpa en regim till makten som jagade bort dem från ett aktivt samhällsliv och gömde dem bakom slöjan igen. Och samma metoder som tvingade slöjan på Iraks kvinnor ska nu hjälpa Afghanistans kvinnor av med sin. Kan någon vänligen förklara exakt vilka av Afghanistans brutala och feodalt inställda krigsherrar som stöder kvinnans frigörelse?

Var och en som sett afghanernas ansikten och på nära håll känt det okuvliga trots med vilket de försöker ta sig över det berg av lidande som tycks skymma utsikten till en mänsklig framtid glömmer det aldrig. Ett enkelt moraliskt imperativ utstrålar från afghanernas blick. ”Ni får inte lämna oss i sticket. Ni får inte svika oss. Igen.”

För vi har svikit dem förr.

VI HJÄLPTE DEM att bekämpa den sovjetiska invasionshären. Efteråt lämnade vi dem ensamma med alltför många vapen i händerna på alltför hållningslösa krigsherrar. Vi befriade dem från talibanerna som höll landet i ett fundamentalistiskt järngrepp, men som åtminstone givit dem fred. Så överlämnade vi dem åter till krigsherrarna, denna gång med en korrupt och inkompetent regering som nödtorftig fasad.

Vi gräver ett par brunnar, asfalterar ett stycke landsväg, slår afghanerna på axeln och önskar dem lycka och välgång innan vi går vidare och spenderar ett tio gånger större belopp på skjutvapen. Med mindre att vi gör det motsatta kommer tragedin aldrig att ta slut.

Vi måste upphöra med hyckleriet och lögnerna. Vi måste inse att vi inte är till någon hjälp förrän samtliga Natoländer gör en helt annorlunda, massiv insats för att återuppbygga Afghanistan, inte bara med vapen, utan framför allt med tegelsten. Det kommer att kräva enorma uppoffringar av oss, inte bara ekonomiskt, utan i förlorade människoliv. Är vi beredda på det?

Om inte, så låt oss säga sanningen och dra oss ur landet. Vi har ändå aldrig varit där för afghanernas skull, utan för vår egen. För att vi ville behaga USA, eller för att vi inte ens med vapen i hand kan hejda våra terapeutiska övningar i självgodhet. [ skrivet av Carsten Jensen ]


Afghanistan

Afghanistans historia kännetecknas av krig och våld. Nu styrs landet för första gången av demokratiskt valda ledare, men det finns fortfarande många hinder att övervinna för att demokratin ska kunna överleva.

Afghanistan har haft en utsatt position på grund av dess läge i Centralasien med Iran, Pakistan, Indien och Kina som gränsande länder. Makthavare i dessa länder har upprepade gånger invaderat Afghanistan. Rivaliteten mellan olika krigsherrar har dominerat landets politiska scen. Krigsherrarna har traditionellt styrt sina områden med hjälp av privata härar. Under perioden mellan år 1933 till 1973 var dock Afghanistan ett förhållandevis fredligt land även om det var ett diktatoriskt kungadöme. Landet var också ett populärt turistmål och Kabul var beryktat som en vacker stad. Men allt eftersom det kalla krigets fronter blev hårdare ökade också oroligheterna i Afghanistan.

Monarkin i Afghanistan avskaffades i samband med en militärkupp år 1973 och därefter följde några år med politisk turbulens. Fem år senare kom kommunisterna till makten för första gången. Diverse islamistiska grupper samlade sig i motståndsrörelsen Mujahedin (Heligt krig) och gick i strid mot kommunisterna. Efter uppmuntran från landets kommunistiska ledning begärde Sovjetunionen invasion av Afghanistan i december år 1979 för att säkerställa att kommunisterna behållit makten.

Den ryska invasionen ledde till en upptrappning av det kalla kriget som hade varit inne i en lugn fas sedan Kubakrisen år 1962. Nu möttes de två stormakterna USA och Sovjetunionen ännu en gång på slagfältet. USA ingrep inte direkt i krigshandlingarna men stöttade Mujahedin med vapen och millitärt material.

Dessutom fick Mujahedin militär hjälp av islamister från andra arabiska länder som såg detta som ett heligt krig. Det blev ett långt och hårt krig för den afghanska befolkningen. Först år 1989 drog sig Sovjetunionen ur. Då hade kriget krävt över en miljon människoliv och över fem miljoner hade tvingats på flykt.

I det maktvakum som uppstod efter de ryska soldaterna kom gamla konflikter upp till ytan. När det inte längre fanns en yttre fiende som hotade kom motsättningar inom Mujahedin. Gamla allierade förklarade krig mot varandra. Samtidigt hade de centrala myndigheterna, kommunisterna, nu stora problem när de inte längre hade Rysslands stöd. Kommunisterna förlorade kontrollen över allt större landsområden och olika krigsherrar tog över. Kommunisterna störtades år 1992 och ett nytt blodigt krig bröt ut. Det var detta krigskaoset som banade väg för den sunnimuslimska nationaliströrelsen Taliban. Talibanernas ledare var då som nu Mullah Mohammad Omar.

Taliban är en organisation med djupa rötter i Mujahedin-rörelsen. Talibanernas kärnområden är gränsområdena mellan Afghanistan och Pakistan. Organisationen lovade att det skulle bli slut på krig och korruption och den militära religiöst fundamentalistiska rörelsen fick snabbt anhängare i landet som längtat efter stabilitet. Under åren 1994 och 1996 erövrade talibanerna allt större landsområden och intog till slut också huvudstaden Kabul. Bara Nordalliansen höll stånd, en sammanslutning som också har sina rötter i Mujahedin-rörelsen och som bestod av krigsherrar som allt eftersom kontrollerade ett krympande område i norra Afghanistan.
Talibanerna förklarade Afghanistan som en ”ren islamistisk stat”, och införde sträng sharialagstiftning. TV, alkohol och icke-religiös musik förbjöds. Kvinnor tvingades bära heltäckande burka och fick inte lov att lämna hemmet utan manligt sällskap. Det blev också en hård ändring på lagbrott. Straffet för stöld blev att få handen avskuren och stening blev straffet för otrohet. Talibanerna satte i stort sett stopp för kriget men stod själva bakom stora och allvarliga övergrepp mot lokalbefolkningen. Bland annat anses talibanerna stå bakom omfattande massakrer på hazarerna, en folkgrupp som utgör ungefär tio procent av Afghanistans befolkning. Talibanerna chockerade en hel värld när de i mars år 2001 sprängde två Buddhastatyer i Bamiyandalen i luften. Statyerna var utsedda av UNESCO till världsarv, de restes fem- eller sex hundra år e.kr och var 37 och 55 meter höga. Talibanerna såg statyerna som gudsdyrkan.

Talibanerna har hela tiden haft nära band till al-Qaida. Al-Qaidas ledare Usama Bin Ladin bodde i Afghanistan i flera perioder och har haft landet som sitt primära hemvist sedan år 1996. Al-Qaida grundades år 1988 i samband med Mujahedins krig mot ryssarna. Bin Ladin etablerade då en bas i gränsstaden Peshawar i Pakistan för arabiska mujahedinsoldater. Så småningom etablerade han även baser i Afghanistan. Då talibanerna kom till makten år 1996 gjordes baserna om till träningsläger för al-Qaida-terrorister. Samarbetet blev formaliserat när en av Bin Ladins söner gifte sig med dottern till Mullah Mohammad Omar.

Al-Qaida och Usama bin Ladin ställdes som ansvariga för terrordådet mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 och USA krävde omedelbart att Bin Ladin skulle utlämnas. Då Afghanistan nekade invaderade en flernationell styrka under ledning av USA, Afghanistan. På marken allierade amerikanska och brittiska styrkor sig med Nordalliansen och framryckningen gick fort. Dessutom bombades Afghanistan omfattande från luften. Efter bara två månader överlämnade talibanerna sig. Många tidigare Al-Qaida och talibansoldater blev tagna till fånga och skickades till amerikanska fångläger, bl.a. till Guantanamo på Kuba. Al-Qaidas ledare, Usama Bin Ladin, hittades aldrig.
Afghanistan har efter talibanernas fall genomfört sitt första demokratiska val men bara i delar av landet. Vinnaren av valet som hölls i september år 2005 blev Hamid Karzai. Karzai var också ledare för interrimstyret efter att talibanernas regim störtats. Trots att valet kunnat genomföras är det långt kvar innan Afghanistan blir en välfungerande demokrati. Den sittande regeringen består av många från den tidigare Nordalliansen och har nära band till landets olika krigsherrar. Konfliktnivån har ökat de senaste åren och stödet för talibanerna ökar igen. Det förekommer sammanstötar mellan olika privata härar som administreras av olika krigsherrar. Självmordsbombare är också ett ökande problem.

Narkotikaproduktionen i landet ökar igen och det är något som skapar stora problem. Talibanerna lyckades minska narkotikaproduktionen men man tappade kontrollen de sista åren. Afghanistan producerar idag nära 95 procent av världens opium. I likhet med Colombia har man även i Afghanistan använt besprutning för att ta död på narkotikaplantorna. Besprutningen har den olyckliga effekten att den tar död på alla andra plantor också och gör därmed åkrarna obrukbara för de redan fattiga bönderna.

Motsättningarna mellan Talibanerna och den Afghanska regeringen skärptes år 2007 och nästan 5 800 personer dog under året. De flesta var talibanska upprorsmakare men också 900 afghanska poliser och över 200 internationella soldater dog i stridigheterna. Orsaker till de ökade oroligheterna vara att talibanska upprorsstyrkor försökte få fotfäste i söder samtidigt som ISAF-styrkorna blev mer defensiva. Talibanska soldater har utnyttjat de stora säkerhetsproblemen i landet. Under år 2007 var det flest självmordsbombningar sedan konflikten började och många soldater både civila och poliser dödades.
Det har på senare tid skett en positiv utvecklingstendens. Den afghanska krigsmakten har vuxit och blivit bättre rustad även om den fortfarande är helt beroende av västligt stöd. I norr har återuppbyggnaden fortsatt och upprorsmakarna har inte klarat av att angripa dessa områden. Samtidigt produceras mer opium än någonsin förr. Pengarna går till talibanska grupper, krigsherrar och kriminella gäng som angriper polisen för att säkra egna ekonomiska intressen. Alla olika aktörer gör situationen väldigt oöversiktlig. President Hamid Karazai har bjudit in talibanska ledare till förhandling flera gånger men blir avvisad och talibanerna nekar till förhandling med regeringen så länge det finns internationella trupper i landet.

Ett ökat problem är relationen mellan Pakistan och Afghanistan, där båda sidor har visat litet intresse av att lösa problemet med de talibanska baserna i gränsområdena mellan länderna. Afghaniska och pakistanska trupper hade flera sammanstötningar under år 2008 och det är stora spänningar mellan länderna. Samtidigt har USA:s nyvalde president Barack Obama lovat att prioritera Afghanistan och vill sända större styrkor till landet för att uppnå samma resultat som styrkeökningen i Irak medförde år 2007.

Brittiska myndigheter har också utlovat större styrkor under år 2009 samtidigt som fler av ISAF-ledarna, bl.a. Kanada och Nederländerna, troligen kommer att skicka ut sina styrkor.
Framtiden i Afghanistan är helt avhängig av två saker: Hur det går i det Afghanska presidentvalet år 2009 och hur situationen utvecklas i Irak. Om valet medför att en handlingskraftig president kommer till makten och om Irak stabiliseras i så hög grad att ett betydande antal soldater kan överföras till Afghanistan kan stora positiva ändringar ske under året. Om detta inte händer finns tyvärr ganska litet hopp till optimism under den närmaste tiden. Hämtat här!


Försvarets vara eller icke vara?

Antingen ska vi ha ett försvar som kan försvara våra gränser gentemot en möjlig fiende eller så ska vi inte ha något försvara alls. Att som idag försörja något mellanting, av ett försvar, är ett otroligt slöseri med skattepengar!


De ansvariga är politikerna, oavsett block och färg, som leker med skattebetalarnas pengar!

 

 

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Varför är vi i Afghanistan?

  1. Civilisten skriver:

    Är det inte lika bra att lägga ner försvarsmakten och starta bolaget Försvar AB???

  2. HEMIMAMMA skriver:

    Detta är ditt enligt mitt sätt att se det viktigaste inlägg…jag tackar så mycket för all information du sammanställt. Jag förstår vilket jobb det varit!!Hemikram!!

    • Civilisten skriver:

      Det finns så mycket att skriva när det gäller försvarsmakten och hur de hanterar våra skattepengar, det gäller alla nivåer, allt från politiker ner till folket på plattan.Jag letat upp de artiklar som närmast beskriver försvaret i Afghanstan och lite info om själva landet.kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s