Korståget mot välfärden eller Den svenska elitens våldsamma revolt!

Efter tips från Hemimamman lägger jag ut hela texten skriven av Dan Josefsson, den är mycket läsvärd!

 


Korståget mot välfärden (med underrubriken Den svenska elitens våldsamma revolt) är en längre artikel som ursprungligen publicerades i Ordfront 2005. Här gör jag en tillbakablick på några decennier av oavbrutna lögner från högern.

I 25 år fick vi svenskar höra att välfärdssamhället var en omöjlighet i det långa loppet. Men sedan blev det 2000-tal och det visade sig att alltihop var bluff. Välfärdssamhället är i själva verket världens mest framgångsrika samhällssystem. Och svenskarna måste vara ett av världens mest grundlurade folk. Artikel bygger delvis på insikter jag fick under arbetet med dokumentären Novemberrevolutionen, men som inte fick plats i filmen. På en punkt är texten redan föråldrad trots att den skrevs så sent som 2005.

I artikeln drar jag slutsatsen att välfärdssamhället inte längre är hotat i och med att historien avslöjat de nyliberala kampanjmetoderna. Idag vet vi att detta inte stämmer. Den borgerliga regeringen påstår visserligen att den inte vill försvaga välfärdssamhället, men det står nu klart att detta är del i en ny taktik ägnad att knäcka välfärdssamhället bakom ryggen på en befolkning som ger detta samhällssystem sitt massiva stöd.

Hur som helst är detta en artikel jag är nöjd med att ha skrivit. Jag tycker att det är en viktig text och jag hoppas du har nytta av den. /Dan Josefsson

Länken till Josefssons sida och originalet är rubriken nedan!

Korståget mot välfärden

eller

Den svenska elitens våldsamma revolt

Drömmer jag? Det är våren 2005 och jag läser en intervju med Anders Borg, hjärnan bakom moderatledaren Fredrik Reinfeldts politik. Stycket som jag läser om och om igen handlar om 90-talet och det han säger gör mig stum. Så här står det:

”Mycket av det som många med mig trodde var välfärdsstatens kris på 1990-talet visade sig vara något som mer hängde ihop med felvärderad växelkurs och dålig makroregim än med grundläggande strukturfel.” (Arena nr 4/2005 s33-37)

Det här väcker många tankar.
I 25 år har ekonomerna sagt att ett systemskifte är nödvändigt därför att välfärdsstaten är en omöjlig utopi. Och nu säger alltså Moderaternas ekonomiska expert att välfärdsstaten inte hade några ”grundläggande strukturfel”. 
Det här betyder två saker. 
Dels att vi svenskar är världens mest grundlurade folk. Dels att det är tid att samla tankarna och summera en mycket märklig revolt som faktiskt nu tycks gå mot sitt slut.

Den summeringen måste börja 35 år tillbaka i tiden, i ett Sverige där nästan alla har jobb, där jämlikhet är ett självklart ideal och där ett nyliberalt systemskifte ännu bara är en osannolik dröm i en näringslivspromemoria. 
När Sture Eskilsson 1970 bestämde sig för att driva igenom en nyliberal politik i Sverige var det ett nästan hopplöst projekt. 
Sture hade just blivit informationschef för Svenska Arbetsgivarföreningen (som idag bytt namn till Svenskt Näringsliv) och det var en utmaning. För i Sverige dominerade vänstern samhällsdebatten på ett öronbedövande sätt. Vietnamkriget hade givit ett spretande myller av vänsterorganisationer en tacksam fråga att samlas kring. Ordet ”kapitalist” var nästan det samma som ”mördare”, och den svenska högern hukade under vänsterns attacker. 
Sverige var en välfärdsstat. Här kunde vanligt folk leva tryggare än någon annanstans på jorden. Ända sedan 1933 då Per Albin Hanssonvar statsminister hade vår ekonomiska politik haft ett enda huvudmål: Att ingen skulle behöva gå arbetslös. Sverige använde sig som de flesta andra länder av ekonomen John Maynard Keynes ekonomiska modell, den så kallade keynesianismen. Den gick ut på att staten skulle hålla igång ekonomin i dåliga tider, till exempel genom att anställa folk i den offentliga sektorn. Det var helt ok om budgeten gick back ibland, bara sysselsättningen hölls uppe. När tiderna blev bättre kunde ekonomin snabbt återhämta sig, alla jobbade ju redan, och underskotten kunde åter minska. 
De borgerliga partierna hade försökt stoppa välfärdsstatens framväxt. Men i slutet av 50-talet hade man misslyckats med att stoppa den allmänna tilläggspensionen, ATP, som gav också arbetarna en bra pension. Det var ett svårt bakslag. Och 1960 hade Högerpartiet (idag Moderaterna) gått till val på löften om slopat barnbidrag för första barnet, slopade gratis skolmåltider, skrotat ATP, lägre bostadssubventioner och sämre sjukförsäkring. Resultatet blev ett valfiasko. Efter det accepterade högern välfärdsstaten som något oundvikligt och slutade i princip att driva en egen politik. Många borgerliga väljare uppskattade nog också den svenska samhällsmodellen med den känsla av trygghet och sammanhållning som solidaritet och små löneklyftor ger. 
Men Sture Eskilsson var inte nöjd. Högerpartiet hade svikit, så nu föll det på SAF:s lott att ändra tankeklimatet i landet. I ett ofta citerat PM från 1971 skriver Eskilsson att högern måste lära av vänstern för att kunna ta tillbaka initiativet i debatten.

Det gavs ut stora mängder radikala debattböcker i Sverige på 60- och 70-talen. Sture Eskilsson förstod att vänstern tack vare denna idéproduktion alltid hade tunga teorier och respekterade tänkare att luta sig mot i opinionsarbetet. Det hade inte högern. Dessutom hade socialdemokratin keynesianismen. Högern hade ingenting sådant. 
Så Sture Eskilsson satsade på bokutgivning. SAF:s bokförlag skulle under de kommande åren ge ut hundratals böcker med högeridéer. Vad Sture Eskilsson nu behövde var en ideologi med vilken högern kunde slå tillbaka mot Keynes lära. Under 70-talet fann han nyliberalismen. 
Nyliberalismen var keynesianismens motsats. Den byggde på de ekonomiska idéer som varit populära i slutet av 1800-talet, innan Keynes modell tog över. 
Under 70-talet blev den amerikanske nationalekonomen Milton Friedman nyliberalismens frontfigur. Enligt honom fanns det en inbyggd balans i kapitalismen, och den balansen fick inte störas. Staten skulle därför inte alls aktivt försöka styra ekonomin, utan lämna den ifred. Friedman rekommenderade kraftiga avregleringar, sänkta skatter och en nära nog avskaffad offentlig sektor. 
Nyliberalerna såg sig som objektiva forskare, precis som fysiker och astronomer. 
Deras idé om ”den ekonomiska människan”, det vill säga att alla människor alltid handlar rationellt för att bli så rika som möjligt, var för dem lika självklar som tyngdlagen. Samma sak gällde läran om kapitalismens inbyggda jämvikt, och tanken att arbetslösheten var något naturligt. Så här beskrev Milton Friedman själv arbetslöshetens roll:

Om du går till en affär som säljer herrskjortor, så skulle du kunna tala om en naturlig arbetslöshet bland herrskjortorna. Det vore inte vettigt för butiken att inte ha några skjortor på hyllorna. Det finns ett lager av skjortor. Det är exakt likadant på arbetsmarknaden.” (Intervju i SVT)

Idag har nyliberalismen plockats sönder av kritiska ekonomer. Det där jämviktsläget uppstår i verkligheten sällan. Det verkar inte rimligt att arbetslöshet är naturligt tillstånd. Och att vi människor alltid rationellt skulle försöka bli så rika som möjligt verkar inte heller stämma. Begrepp som moral, ideologisk övertygelse, medmänsklighet och till och med kärlek saknas i den nyliberala idévärlden. Men vi vet ju att sådana fenomen är viktiga delar av våra liv. 
Nyliberalismen framstår därför idag som en trosuppfattning som inte har något med vetenskap att göra, men som på ett förträffligt sätt berikar de krafter som i 40 år betalat ut de nyliberala nationalekonomernas löner. Det finns egentligen inte en komponent i hela modellen som inte gynnade de riktigt rika. 
Få trodde i början av 70-talet att den gryende nyliberalismen var något att räkna med. Men 1976 fick Milton Friedman till mångas förvåning det pris ”till Alfred Nobels minne” som Riksbanken instiftat 1969 och som de flesta tror är ett nobelpris i ekonomi. Ordförande i kommittén som gav Friedman priset var nationalekonomen Assar Lindbeck. Han skulle snart bli en av nyliberalismens främste företrädare i Sverige.

Något politiskt stöd för nyliberalismen fanns dock inte. När Sverige 1976 fick en borgerlig regering för första gången på 44 år fortsatte den keynesianska politiken precis som tidigare. Den nya statsministernTorbjörn Fälldin deklarerade att i Sverige var det en rättighet att ha ett jobb, och den moderate finansministern Gösta Bohman höll med. 
Svenska Arbetsgivarföreningen jobbade dock beslutsamt på. När Curt Nicolin, en stjärndirektör från Wallenbergsfären, blev SAF-ordförande 1976 trappades den nyliberala propagandan upp till stormstyrka. Opinionsbildning blev från och med nu organisationens huvuduppgift och Milton Friedmans nobelpris gav draghjälp i arbetet. SAF och dess svåröverskådliga myller av underorganisationer producerade mängder av nyliberalt opinionsmaterial till höga kostnader. Det drevs kampanjer i skolorna, annonskampanjer i tidningarna och det gavs ut ekonomiska rapporter.

Ett problem för kampanjmakarna var att Sverige länge fungerat så bra. Vi var ett av världens rikaste länder med hög levnadsstandard och stor jämlikhet. Det var svårt att argumentera för ett fundamentalt systemskifte som skulle gynna de rikaste när allt faktiskt tycktes fungera bra ändå. 
Räddning blev oljekrisen i mitten av 70-talet. Oljan blev dyr och de flesta länder fick därför stora problem med inflation. 1977 svängde den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD i nyliberal riktning och rekommenderade sina medlemsländer att enligt Milton Friedmans recept bekämpa inflationen snarare än arbetslösheten. Land efter land kapitulerade. Danmark släppte fram massarbetslösheten redan 1975, sedan följde Irland, Belgien, Holland, Finland, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland och till sist Italien 1983. 
Men Sverige höll fast vid Keynes modell och valde att stimulera ekonomin ur krisen. Det fungerade. Samtidigt som arbetslösheten i övriga Europa exploderade låg den 1980 kvar på två procent i Sverige. Vi fick dock kris i varvs- och stålindustrin. SAF tog chansen och målade upp dessa kriser som ett bevis för att det höll på att gå mycket illa för Sverige. Vilket inte var sant, Sverige hade ju klarat sig bättre än de flesta andra länder. Men det var inte den bilden som nådde befolkningen.

Om socialdemokraterna nu hade slagit tillbaka så hade nog SAF-propagandan till sist genomskådats. Men istället händer något märkligt. 
Socialdemokraterna börjar mot alla odds ta till sig det nyliberala tänkandet. 
Vi vet att det sker någon gång i slutet av den borgerliga regeringsperioden mellan 1976 och 1982. Men ännu denna dag har ingen kunnat ge ett klart svar på varför det sker. Det finns dock några hypoteser. 
En sådan är att Sture Eskilssons strategi helt enkelt fungerade. Med sin välfinansierade och långsiktiga kampanj lyckades de rika i Sverige vinna en omvänd klasskamp. Vi fick en helt ny sociopolitisk balans, där de som hade pengarna tog över verklighetsbeskrivningen, vilket gav dem ett politiskt inflytande som tidigare varit förbehållet vänstern. 
En annan tänkbar förklaring är att det skedde ett generationsskifte inom socialdemokratin. Nya stjärnor med ekonomutbildning ville ta sig till toppen i partiet. De  saknade känsla för ideologi och klassmotsättningar. De påverkades därför lätt av de påstått vetenskapliga lösningar som nyliberalismen levererade. 
En tredje förklaring är att de borgerliga partierna skapade ett budgetunderskott innan de förlorade valet 1982. Detta lyckades SAF få många ekonomijournalister att se som något farligt. Det var ett nyliberalt sätt att se på saken, i Milton Friedmans värld måste statens budget alltid gå jämnt upp även om den offentliga sektorn måste slaktas på kuppen. I ett keynesianskt samhälle är budgetunderskott däremot ett viktigt redskap för att ta landet förbi kriser, och vi hade ju haft en oljekris. Men socialdemokratin lockades att stämma in SAF:s och mediernas kritik mot budgetunderskottet, för att på så vis knipa valsegern 1982. I samma ögonblick gjorde man det svårt för sig att själv föra en keynesiansk politik eftersom den byggde på att man ibland ska acceptera budgetunderskott. 
I ett tal i Almedalen 1973 sa Olof Palme så här om SAF:s kampanj som då just inletts:

De krafter som i hög grad besitter den ekonomiska makten och makten över opinionsbildningen vill också erövra den politiska makten.

Ironiskt nog skulle de avgörande stegen mot att faktiskt ge de rika makten över politiken tas av ledande politiker i hans eget parti. Och det skulle komma att ske bakom hans egen rygg. 
En av huvudpersonerna i den processen hette Erik Åsbrink. 1980 var han en 33 år gammal ekonom som just börjat arbeta på det socialdemokratiska oppositionskansliet. Sverige hade vid den här tiden något högre inflation än omvärlden, vilket inte var så konstigt eftersom vi hade hälften så hög arbetslöshet som resten av Europa. När Erik Åsbrink skrev en motion om lämpliga åtgärder mot inflationen blev det dock uppenbart att han tagit med sig nytt tankegods till partiet. Flera av förslagen var uppenbart nyliberala. Erik Åsbrink tyckte att man borde höja företagens vinster, stoppa utgiftsökningen i stat och kommun och sänka skatterna. 
Erik Åsbrink var också medlem i en nybildad förening för socialdemokratiska ekonomer. 1981 höll gruppen möte för att bedriva ”nyliberala studier”. Åsbrink skrev i ett brev till medlemmarna att syftet med studierna var ”… att utröna på vilka punkter vi av ideologiska skäl måste ta avstånd från de nya lärorna respektive på vilka grunder det finns tankegods som kan vara användbart även i en socialdemokratisk politik”.

Samtidigt hade Ronald Reagan blivit president i USA och Margaret Thatcher premiärminister i England. De drev båda nyliberal politik, komplett med skattesänkningar, avregleringar och höjd arbetslöshet. Ingvar Carlsson skriver i sina memoarer att detta skapade ”politiska förutsättningar att förverkliga nyliberala idéer i tongivande länder. De båda ledarna förstärkte budskapet genom personlig karisma. Nyliberalismen genomförde ett segertåg över världen. De allt fler anhängarna utstrålade segervisshet och självsäkerhet.

Han skriver inte att nyliberalismen växte sig stark också i hans eget parti. Men så var det. 
När Socialdemokraterna vunnit valet 1982 blev Kjell-Olof Feldtfinansminister. Han hade arbetat under den legendariske finansministernGunnar Sträng men till skillnad mot denne var Feldt influerad av nyliberalismen. 
Till sin närmaste man utsåg han Erik Åsbrink. 
Till riksbankschef utsåg Feldt den nyliberalt färgade Bengt Dennis, en journalist som under en kort tid varit chefredaktör för Dagens Nyheter. Många av de ekonomer som arbetade i Riksbanken var också de troende nyliberaler. Det är därför inte konstigt att det är just i Riksbanken som den verkligt nyliberala revolutionen snart skulle starta. 
För att förstå vad som i hemlighet sker i Riksbanken mellan 1982 och 1985 måste man förstå att nyliberalismen aldrig accepterat demokratins spelregler. En forskare jag en gång talade med sa att Milton Friedman i sitt stora verk Capitalism and Freedom inte nämner ordet demokrati en enda gång. I den nyliberala idévärlden kan demokratiskt valda politiker per definition inte driva en sund ekonomisk politik eftersom de alltid kommer att försöka maximera antalet väljare genom att undvika nödvändiga – läs nyliberala – reformer. Ett lands ekonomi bör därför styras av opolitiska experter – läs nyliberala ekonomer – som opererar bortom demokratisk kontroll. 
I den mån besluten ändå kräver väljarnas samtycke ska dessa för sitt eget bästa föras bakom ljuset. De kommer ju annars i egenskap av ”ekonomiska människor” maximera sin egen nytta genom att rösta nej till alla försämringar, även om det leder landet i fördärvet.

Den amerikanske statsvetaren Paul Pierson har gjort en berömd sammanställning av de manipulativa tekniker som politiker använder för att driva igenom nyliberala kursändringar utan att väljarna förstår vad som sker. Teknikerna har namn som ”splittring” och ”fördunkling” och användes av Ronald Reagan och Margaret Thatcher i USA och England under 80-talet. Huvudtaktiken är enligt Pierson att låta förändringarna ske obemärkt, eller som han uttrycker det: ”never be seen to do harm”.
Den svenske historikern Urban Lundberg har beskrivit det så här:

Till formen handlar det om klassiska makttekniker som att söndra och härska, ge och ta, och försvåra för undersåtarna att utkräva ansvar. […] Makten utövas i allmänhet i det fördolda, inbakad i bilagor till tjocka budgetpropositioner eller till synes obetydliga, men principiellt viktiga ändringar i svårtillgängliga lagtexter.

Om det inte ska gå åt skogen för oss allihop måste alltså en upplyst elit ta på sig den tunga uppgiften att kringgå demokratin. Och det är vad Riksbanken gör under första halvan av 80-talet. 
Vid den här tiden var det Riksbanken som bestämde hur mycket pengar vanliga banker fick låna ut till hushåll och företag. Orsaken var att Sverige med sin låga arbetslöshet alltid riskerade hög inflation. Om bankerna vid en inflationsuppgång skulle få för sig att låna ut för mycket pengar så hade det kunnat leda till att inflationen ökade till farliga nivåer. Därför fanns kreditregleringen.

Men 1984 började Riksbankens ekonomer på egen hand och i största hemlighet planera att avreglera hela bankutlåningen. Det betydde att staten skulle förlora sin möjlighet att dämpa en eventuell inflationsökning genom att minska bankernas utlåning. Och då skulle enda alternativet som fanns kvar vara att pressa ned inflationen på samma sätt som i resten av Europa; genom kraftigt höjd arbetslöshet. 
Avregleringen skulle alltså tvinga fram en nyliberal syn på arbetslösheten. Något sådant skulle riksdagen aldrig godkänna om den blev tillfrågad. Därför planerades avregleringen i hemlighet. 
Bland ekonomerna fick kreditavregleringen smeknamnetnovemberrevolutionen. Den nyliberala ekonomen Anders Åslund har beskrivit stämningsläget i kanslihuset och i Riksbanken så här:

Jag minns en mängd samtal med folk inom kanslihuset och riksbanken på den tid avregleringen begav sig. En tyst fascination rådde över att en sådan avreglering överhuvudtaget var möjlig.” Han skriver att man diskuterade ”hur en avreglering kunde drivas igenom det politiska systemet” och fortsätter: ”Slutligen diskuterade reformatörerna vilka liberaliseringar en reform i sinom tid skulle tvinga fram. Strategin var teknokratisk och konspiratorisk.” Hela planen byggde på att man skapade en reform som ”LO och Sten Andersson helt enkelt inte förstod”.

Novemberrevolutionen är en uppvisning i konsten att kringgå demokratin. 
Ordföranden i Riksbankens styrelse, riksbanksfullmäktige, var före detta finansministern Gunnar Sträng. Han sa nej till avregleringen, eftersom han förutsåg vad den skulle leda till. Men hösten 1985 gick Sträng i pension. Till efterträdare utsåg finansminister Kjell-Olof Feldt nu sin egen närmaste medarbetare i Finansdepartementet – den unge Erik Åsbrink. 
Nu var det fritt fram för Bengt Dennis, Feldt och Åsbrink att driva igenom sin avreglering.

De berättade inte för den socialdemokratiska riksdagsgruppen vad som pågick och inte för partistyrelsen heller. Tillsammans med riksbankens ekonomer lurade Erik Åsbrink de socialdemokratiska ledamöterna i Riksbanksfullmäktige att tro att avregleringen var en teknisk bagatell som inte skulle få några konsekvenser alls. I protokollen från sammanträdena kan man se hur de förs bakom ljuset. 
Paradnumret blev dock att ta sig runt statsminister Olof Palme. I sin självbiografi berättar Kjell-Olof Feldt om hur han den 16 november 1985, bara fem dagar innan avregleringen blev verklighet, talade med Olof Palme om saken. Enligt Feldt var Palme helt ointresserad av frågan och sa till slut ”Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting”. 
Efteråt har bland andra Ingvar Carlsson konstaterat att Olof Palme knappast kan lastas för att han inte begrep vad som pågick. Hela det socialdemokratiska partiet inklusive dess ledning hade ju i ett år hållits ovetande om avregleringsplanerna. 
Det hela liknar därför en kupp.

Kreditavregleringen klubbades av Riksbanken den 21 november 1985. Regeringen informerades samma dag som beslutet togs, och Riksdagen några dagar senare. 
Nu var det fritt fram för bankerna att låna ut hur mycket pengar de ville till företag och hushåll. Vad som sedan hände beskrivs så här i en utredning:

… utlåningstillväxten steg kraftigt omedelbart efter slopandet av utlåningstaket i november 1985 för att sedan falla tillbaka något under 1987. Under 1988 ökade tillväxten åter igen och det i en närmast explosionsartad takt.

Sverige dränktes i pengar. Inflationen steg våldsamt, från fem procent 1985 till över tio procent 1990. Facket försökte höja lönerna för att kompensera sina medlemmar för prisökningarna, men då steg inflationen ännu mer. Hela balansen i ekonomin slogs omkull och politikerna kunde bara stå och titta på, maktlösa. 
Företagen lånade pengar till fastighetsköp och byggde på några år upp en gigantisk spekulationsbubbla där nyköpta hus användes som säkerhet för ständigt nya lån. Det fanns ingen gräns för hur mycket bankerna ville låna ut. Strax innan bubblan brast var svenska banker lönsammast i världen och de svenska fastighetsbolagen dammsög Europas storstäder på kontorsfastigheter. Svenskarna köpte allt de kom över, till vilket pris som helst. 
Den amerikanska nationalekonomen Joseph Stiglitz har beskrivit hur Internationella Valutafonden, IMF, under 80- och 90-talet tvingade fattiga länder i Asien, Afrika och Latinamerika att göra liknande avregleringar som vår riksbank gjorde frivilligt 1985. I land efter land blev resultatet det samma som hos oss; inflation och börsbubblor. I det läget brukar IMF enligt Stiglitz kräva fler nyliberala reformer, för att på så sätt lösa de problem som nyliberalismen redan skapat.

Samma sak hände i Sverige. Riksbankschefen Bengt Dennis krävde i slutet av 1980-talet att regeringen skulle genomföra nedskärningar i välfärden för att på så sätt kyla av ekonomin och få ned inflationen. Bankerna pumpade ut så mycket pengar att om en nedskärning skulle kunna väga upp utlåningen så skulle välfärdsstaten nästan behöva avskaffas helt. Detta vägrade statsminister Ingvar Carlsson att göra, eftersom det inte skulle gå att få demokratiskt stöd för en sådan politik. Sverige var ju fortfarande en demokrati, trots allt. 
Sverige hade alltså tack vare Riksbankens novemberrevolution tappat greppet om inflationen. Men i den mediala debatten, som i 15 år dominerats av nyliberal opinionsbildning, framställdes inflationsökningen som det slutliga beviset för att den svenska modellen och den keynesianska politiken, ja hela välfärdsstaten, inte fungerade.

Och nu dök det dessutom upp en helt ny typ av kritik mot välfärdsstaten. Några månader före novemberrevolutionen 1985 hade nationalekonomen Assar Lindbeck – mannen som givit Milton Friedman nobelpriset i ekonomi 1976 – i en artikel i Dagens Nyheter hävdat att Sverige på grund av sin stora offentliga sektor och sina höga skatter halkat efter andra länders tillväxt. Eftersläpningen skulle ha pågått ända sedan 1970.
Idén fick enorm spridning tack vare SAF-organet ”Näringslivets ekonomifakta” som köpte annonsplats i pressen för att visa hur Sveriges BNP-tillväxt låg långt under Portugals. Det blev snart självklart för de flesta att välfärdsstaten ströp sig själv. 
En känsla av panik spred sig i folkhemmet.

Efter 1985 fick nyliberalismen ytterligare draghjälp av SNS Konjunkturråd, en grupp nationalekonomer som delvis finansierades av näringslivet och som sedan 70-talet varje år publicerat en rapport om Sveriges ekonomi. Konjunkturrådsrapporterna hade stort inflytande i debatten och lästes av många politiker. 
SNS Konjunkturråd hade behållit ett keynesianskt tänkande långt in på 80-talet, men 1985 tröttnade SAF på det och bytte ut ekonomerna i rådet mot nyliberaler. Påståendet att Sveriges tillväxt släpat efter blev från och med nu central i rapporterna. Man rekommenderade varje år politikerna att sänka skatter, avreglera, skära ned den offentliga sektorn och öka löneskillnaderna. 
Men 1987 händer något intressant. Istället för att skriva årets rapport själva låter ekonomerna i rådet en amerikansk forskargrupp från det respekterade Brookingsinstitutet i Washington resa till Sverige för att ge sin syn på den svenska ekonomin. Resultatet blir överraskande. Amerikanerna öser nämligen beröm över Sverige. Man konstaterar att Sverige också efter 1970 haft samma BNP-tillväxt som andra rika västländer och att detta är en bedrift med tanke på att vi lyckats hålla arbetslösheten så låg. Brookingsekonomerna uppmanade alltså Sverige att fortsätta ungefär som tidigare. För välfärdsstaten fungerade bra. 
Ekonomerna i SNS konjunkturråd blev så överrumplade att de skrev ett långt bemötande som publicerades sist i rapporten. 
Där kan man läsa följande:

Brookingsgruppens eget huvudbudskap [är] att några allvarliga systemfel i den svenska ekonomins funktionsförmåga egentligen inte föreligger. Detta är ett dramatiskt budskap i ett debattklimat som i hög grad präglas av inhemska ekonomers envisa påstående att våra ekonomiska svårigheter är en följd av strukturella problem som har att göra med den stora offentliga sektorn, det höga skattetrycket, regleringen av varu-, tjänste- och faktormarknaderna, den centraliserade lönebildningen, den sammanpressade lönestrukturen och den ackommoderande stabiliseringspolitiken. 
Brookingsgruppen ställer sig frågande till det vanliga påståendet att den svenska ekonomin under de senaste decennierna visat dålig anpassningsförmåga till de stora förändringarna i världsekonomin. Ett antal beräkningar tyder enligt Brookingsrapporten på att Sverige klarat åtminstone samma anpassning som USA och Japan. […] 
Brookingsstudien fyller här en viktig uppgift genom att den visar hur mankan resonera om Sveriges ekonomisk-politiska problem med utgångspunkt från ekonomisk teori.

Man kunde alltså se det som att välfärdsstaten fungerade, SNS-ekonomerna satte för säkerhets skull ordet ”kan” med fet stil. Men man ville inte se det så. Om Sverige med sina höga skatter och stora offentliga sektor inte släpade efter andra länders BNP så hade det ju inneburit att Milton Friedmans teorier varit felaktiga. När amerikanerna rest hem glömdes rapporten därför bort och man fortsatte att varna för den svenska eftersläpningen precis som tidigare. Lögnen om eftersläpningen upprepades om och om igen i ledarartiklar, i nationalekonomiska tidskrifter, i SAF-kampanjer, i politiska tal, i läroböcker i ekonomi och till och med i socialdemokratiska regeringsförklaringar. 
Efter novemberrevolutionen var det som att alla fördämningar mot nyliberalismen brast inom socialdemokratin. Inflationen sågs som ett bevis för djupa problem i den svenska modellen. Och nu plockades lösningarna på problemen öppet ur den nyliberala arsenalen, och den kritiska opinionen bland socialdemokratins medlemmar kördes över allt mer brutalt. 
Ett typiskt exempel är den skattereform som socialdemokraterna gjorde upp med folkpartiet om i slutet av 1980-talet. Medlemmarna fick veta att reformen skulle klämma åt rika skattesmitare. Det var rent av ”en offensiv för rättvisa”. Men den verkliga poängen var tvärtom att minska progressiviteten i skatteskalorna så att de rika blev rikare och den svenska ekonomin mer ”dynamisk”. Detta hade inget med socialdemokratisk politik att göra. Ändå gjorde man det. För i Sverige hade det blivit en självklarhet att de höga skatterna gjorde att Sverige släpade efter. 
Men den påstådda eftersläpningen skulle snart granskas, och en stor bluff skulle avslöjas.

Det var 1990 som Walter Korpi, professor i sociologi vid Stockholms universitet, fick idén att kontrollera tesen att Sveriges BNP släpade efter. Han gjorde en undersökning och kom fram till att alltihop var lögn. Det fanns ingen svensk eftersläpning. 
Assar Lindbeck och SAF byggde påståendet på att Sveriges BNP växte långsammare än genomsnittet i OECD, och sedan skyllde de detta på välfärdsstaten. Men Walter Korpi kunde visa att alla rika länder, oavsett om de var välfärdsstater eller ej, släpade efter OECD-genomsnittet. Det berodde på att fattiga länder som Portugal och Turkiet höjde snittet med sin relativt goda tillväxt. Det hade ingenting med välfärdsstaten att göra. 
Sedan jämförde Walter Korpi Sveriges tillväxt med den i 18 andra rika länder. Det visade sig att fem länder hade haft en snabbare tillväxt än vi efter 1970, bland annat Norge, Japan och Island. Men hela tolv länder en hade en långsammare BNP-ökning än vi, bland annat Tyskland, Frankrike och Schweiz. Slutsatsen var enkel: Att Sverige var en välfärdsstat hade aldrig skadat vår tillväxt. 
Korpi publicerade den goda nyheten i tidskriften Ekonomisk Debatt och på Dagens Nyheters debattsida. Han blev sedan utskälld och hånad av en nära nog enig kår nationalekonomer med Assar Lindbeck i spetsen. Medlemmar ur SNS Konjunkturråd stämde in i fördömandet, trots att de själva några år tidigare publicerat Brookingsrapporten som kommit fram till samma slutsats som Korpi.

Bilden av Sverige som ett land med dålig tillväxt fick helt enkelt inte rubbas, och skälen för detta kunde knappast vara andra än ideologiska. För samtidigt som ekonomerna skällde på Walter Korpi drev de kampanj för att socialdemokratin skulle ta det slutgiltiga steget bort från keynesianismen och in i nyliberalismens samhällsbygge. 
De ville att regeringen skulle ge upp kampen för full sysselsättning. Nationalekonomen Lars Calmfors skrev artiklar där han uppmanade regeringen att släppa arbetslösheten fri. Hans Tson Söderström, som var VD för SNS Konjunkturråd, hävdade rentav i en artikel att arbetslöshet inte alls innebar någon social eller psykisk katastrof för den drabbade. 
Han fick svar av bland annat Rudolf Meidner, som med ett 70-tal referenser till forskning kunde visa det alla lönearbetare världen över vet: Arbetslöshet innebär mycket ofta ett ekonomiskt, socialt och psykiskt lidande. 
Det fanns också de som ställde sig frågande till idén att införa massarbetslöshet i Sverige. Den brittiske nationalekonomen Richard Layard uttryckte sig så här:

I tider av motgångar är det naturligt att anta att man är på fel väg. Men innan man väljer en fundamentalt annorlunda kurs är det klokt att undersöka fakta. Har något land klarat sig bättre än Sverige under 1980-talet? 
Jag tror inte det. Låt mig börja med några enkla fakta rörande den svenska ekonomin under 1980-talet. Den genomsnittliga arbetslösheten ökade nästan inte alls, medan den steg till ungefär tio procent i resten av Europa. Sysselsättningsgraden steg medan den sjönk i Europa. BNP per capita steg lika mycket som i Europa och inflationen låg före 1990 något över det europeiska genomsnittet. Och den relativa fattigdomen (dvs ojämlikheten) var lägre än i något annat västland. Denna kombination av resultat var en anmärkningsvärd prestation. […] 
Det innebär naturligtvis en ständig kamp att förena full sysselsättning med låg och stabil inflation. Efter ett misslyckande är det kanske naturligt att ge upp försöket och låta arbetslösheten stiga. Men detta skulle vara ett förfärligt misstag.

(Citatet ur Richard Layards bidrag till antologin Varför överge den svenska modellen? : 12 uppsatser om arbetslöshet och stabiliseringspolitik, Villy Bergström (Red) Tiden 1993)

Ändå anslöt sig socialdemokratin mot alla odds till den nyliberala linjen också när det gäller jobben. Det nyliberala skiftet syns första gången i en regeringsskrivelse från den 26 oktober 1990, undertecknad av statsminister Ingvar Carlsson och hans finansminister Allan Larsson. Där står:

Den svenska ekonomins pris- och lönekostnadsutveckling måste brytas om välfärden och sysselsättningen skall kunna värnas. Inflationsbekämpningen måste därför överordnas andra ambitioner och krav.

Alla initierade visste vad det betydde. Hårt pressad av den höga inflation som novemberrevolutionen skapat hade den socialdemokratiska regeringen gjort en jättelik kursomläggning. Den fulla sysselsättningen, som i 58 år varit den ekonomiska politikens högsta mål, hade övergivits. Keynesianismen var död också hos oss och Sverige var på väg mot en europeisk arbetslöshetsnivå. Nu var politikens högsta mål låg inflation. Precis som i andra länder. 
Det historiska beslutet förankrades aldrig demokratiskt. I svenska valrörelser är ekonomi och arbetslöshet nästan alltid stora frågor. Men inför valet 1988, då förändringen planerades, talade man för ovanlighetens skull mycket lite om just ekonomi. Stora valfrågor var istället miljöförstöring och säldöd. Socialdemokratiernas medlemmar fick inte heller veta något, och medierna förstod aldrig vad som hände. 
Den politiska förändring som statsvetarna idag betraktar som den största sedan åtminstone andra världskriget genomfördes alltså i tysthet.

1991 vann de borgerliga partierna valet och Carl Bildt blev statsminister. Den nya regeringens ekonomiska rådgivare var nyliberala nationalekonomer som manade politikerna att kraftigt höja arbetslösheten och skära i den offentliga sektorn. I boken Ekonomerna i debatten berättar den folkpartistiska finansministern Anne Wibble att en del nationalekonomer tvivlade på regeringens viljestyrka:

Den mest extrema varningen våren 1991 kom från Assar Lindbeck: Orkar en borgerlig regering stå emot när arbetslösheten stiger till 6 procent under den tid det tar att anpassa kostnadsläget?

Man planerade alltså en tredubbling av den svenska arbetslösheten. Finansministern Anne Wibble talade nästan vällustigt om hur svenskarna nu skulle tvinga”s ned i ”arbetslöshetens stålbad”, inflationen beskrevs som en sjuka i den bortskämda svenska folksjälen. Det hela hade en nästan moralistisk klang. Den moderate före detta riksbankschefen Lars Wohlin sa när jag intervjuade honom för ett par år sedan att han upplevde det som att politikerna och ekonomerna i början av 1990-talet ville straffa svenska folket. Att man ville att det skulle svida. 
Och eftersom socialdemokraterna redan tagit det avgörande steget var det bara för den nya regeringen att följa efter. Carl Bildts linje fick det ödesmättade namnet ”Den enda vägens politik”.

Arbetslöshetsökningen som följde saknar motstycke i svensk historia.
Under 90-talets första hälft gjordes massavskedanden i den offentliga sektorn. 90  000 företag gick i konkurs. 250  000 människor blev av med sina jobb och arbetslösheten fyrdubblades på rekordtid. Och eftersom politiker på båda sidor om blockgränsen övergivit keynesianismen, som skapats just för att undvika depressioner, och samtidigt övergivit normen som krävde full sysselsättning – så lät man arbetslösheten stiga. Sverige fick sin första regelrätta depression sedan 1930-talet. BNP krympte tre år i rad. 
Idag vet vi att inflationen som skulle bekämpas försvann av sig själv redan innan regeringen Bildts inflationsbekämpning hunnit få effekt. En brusten fastighetsbubbla, en djup bankkris som tvingade staten att betala bankernas förluster, ett ovanligt lågt löneavtal och de ”krispaket” som kom i samband med det lika tokiga som svindyra kronförsvaret hösten 1992 – alltihop berövade svenska folket deras köpkraft. Folk hade plötsligt inte längre råd att konsumera, efterfrågan störtdök och därmed också inflationen, från nästan tio procent 1992 till strax över två procent 1993. 
Problemet var att ”Den enda vägens politik” helt byggde på nyliberal inflationsbekämpning. Projektet att pressa upp arbetslöshet för att ”anpassa kostnadsläget” rullade alltså på, mitt i depressionen. Keynesianismen verkade bortglömd. 
Det var nästan omöjligt för Svenska folket att tro annat än att krisen berodde på välfärdsstatens oundvikliga sammanbrott. För det var vad alla sa, inte minst i medierna.

1993 drar SVT sitt strå till stacken med det fyra timmar långa direktsända programmet ”En dag för Sverige”. Det är utformat som en välfärdsstatens högtidliga begravning. Sändningen börjar med att en ensam sångare sjunger ”Du gamla du fria” a capella. Sedan får nationalekonomer och debattörer ställa sig i en talarstol och skälla ut svenska folket. Assar Lindbeck är på plats. Han har just blivit färdig med en utvärdering av den svenska ekonomin som Bildt-regeringen beställt. I den ger han 113 konkreta råd, de flesta ortodoxt nyliberala, för hur Sverige ska klara sig ur krisen. Rapporten inleds med det påstående som Walter Korpi tre år tidigare avslöjat som falskt: Att Sveriges släpat efter andra länders BNP-tillväxt sedan 1970. Nu når budskapet tevetittarna med sådan kraft att man kunnat tro att det var gamle Sture Eskilsson själv som stått för regin:

Välfärdsstaten är omöjlig. 
Det går inte att ha en så stor offentlig sektor som Sverige har. 
För vår BNP har halkat efter. 
Därför är det kris. 
Därför ska tittarna nu sänkas ned i arbetslöshetens stålbad. 
Det kommer att svida. 
Men det har vi förtjänat.

Men alltihop är tokerier. Ett år efter att programmet sänts släpps en långtidsutredning som bland annat reder ut vad den svenska depressionen berodde på. Enligt författarna är förklaringen inte alls något systemfel, utan rena misstag: 
Enligt vår uppfattning ger ’misstagshypotesen’ fullt tillräckliga förklaringar till det tidiga 1990-talets sysselsättningsutveckling. Det är ställt bortom allt tvivel att flera olyckliga ekonomisk-politiska misstag begicks under 1980-talet, misstag som vilkas konsekvenser manifesterats i början av 1990-talet.

Det misstag man särskilt nämner är kreditavregleringen 1985. 
Det var alltså den nyliberala revolutionen i Riksbanken som skapade depressionen på 90-talet. Men nyliberalerna skyllde katastrofen på den välfärdsstat man ända sedan 70-talets början velat avskaffa. 
Och vi gick på det. Under 1990-talet driver socialdemokraterna och de borgerliga partierna igenom långa rader av nyliberala förändringar. Motståndet från befolkningen är svagt.

Den 8 juni 1998 skrotas det ATP-system som i decennier beskrivits som juvelen i kronan i det socialdemokratiska välfärdsbygget. Bakom demoleringen står socialdemokraterna själva i samarbete med de borgerliga partierna. 
Vad svenskarna får istället är ett på många sätt typiskt nyliberalt system vars främsta syfte är att garantera att skatterna aldrig ska behöva höjas för pensionärernas skull. Om pengarna inte räcker så sänks pensionerna automatiskt av ett datorprogram. Våra demokratiskt valda representanter har inte längre något att säga till om vad gäller pensionernas storlek. 
Några andra skäl att avskaffa ATP än rent ideologiska fanns aldrig. Riksförsäkringsverket räknade ut att ATP-systemet skulle fungera utmärkt också i framtiden om man bara ändrade reglerna så att den ökande medellivslängden också ledde till att folk jobbade lite längre. Men ATP-systemet skrotades ändå, och en stor kritiskt majoritet bland socialdemokraternas medlemmar kördes över så våldsamt att partiet skakade. 
Det nya pensionssystemet tvingar till och med svenskarna att själva placera en del av sina pensionspengar i fonder. Det systemet misslyckades president George H. W. Bush med att driva igenom i USA. Men i 1990-talets Sverige gick det bra. 
Pensionsreformen är bara ett exempel på hur den jämlikhet som byggts ut ända sedan 1950-talet nu sakta börjar monteras ned. Juridikprofessorn Lotta Vahlne Westerhäll har uttryckt det så här:

Politikerna har knappt hunnit bli färdiga med bygget av den starka staten innan de börjar rasera allt igen.

Under 90-talet ändrades lagen som styr Sveriges sjukförsäkring och pensioner inte mindre än 556 gånger, och det rörde sig mest om försämringar som påverkar massor av människors förmåga att försörja sig. Klyftorna har ökat dramatiskt, inkomstspridningen är lika stor som på 60-talet. Samtidigt har företagsvinsterna i förhållande till lönernas storlek stigit till samma nivåer som på 40-talet. 
Utförsäljningen av allmännyttiga bostadsbolag har skapat en våldsam bostadssegregation. Antalet nya stadsjeepar tycks öka i samma takt som de hemlösa på Stockholms gator. 
Kommunala bolag och statliga företag har bolagiserats. Riksbanken har gjorts självständig så att den bortom demokratisk kontroll kan höja räntan och pressa upp arbetslösheten om inflationen skulle komma tillbaka. Statens och kommunernas budgetar har belagts med budgettak som i praktiken innebär att keynesiansk stimulanspolitik är förbjuden i Sverige. 
Hundratusentals svenskar tvingas gå arbetslösa. Men ekonomerna är nöjda för inflationen är nästan noll.

Ändå finns det en del tecken på att den svenska elitens revolt mot välfärdsstaten håller på att tappa fart.    En första sådan signal kom 1996 då Walter Korpi, mitt under pågående systemskifte, vann sin stora seger mot Assar Lindbeck. Det året publicerade den prestigefyllda brittiska tidskriften The Economic Journal Walter Korpis uppgörelse med den påstådda svenska eftersläpningen. Redaktörerna lät sedan en av världens främsta experter på tillväxtjämförelser, den australiensiske nationalekonomen Steve Dowrick, kontrollera siffrorna och avgöra vem som hade rätt, Korpi eller de svenska nationalekonomerna. 
Steve Dowrick gav Walter Korpi rätt i allt. Det var inte sant att Sverige ”rasat i välståndsligan”. Det existerade ingen svensk eftersläpning, varken före eller efter 1970. Sveriges tillväxt var minst lika bra som andra rika länders. Precis som Walter Korpi hela tiden sagt. 
När jag själv intervjuade Steve Dowrick för ett år sedan konstaterade han att Sverige i 40 år följt USA:s BNP-utveckling, vilket han såg som en beundransvärd prestation. Så här sa han:

Slutsatsen är att det finns ett antal olika ekonomiska och politiska modeller som är kompatibla med riktigt bra tillväxt. Vi måste inte alla anpassa oss till ett enda system.

Så här några år senare kan vi se hur Walter Korpis kritik av den nyliberala argumentationen långsamt sjunkit in. 
Vi såg det när Internationella valutafonden hösten 2004 i vanlig ordning klagade på att Sverige inte sänker skatter och krymper den offentliga sektorn – och vår regering bad IMF fara och flyga med den här motiveringen:

Det finns inget enkelt och rakt samband mellan välfärdsstatens omfattning och ett lands ekonomiska tillväxt.

Vi såg det kanske också när Göran Perssons i slutet av sommaren sa att det är viktigare att få ner arbetslösheten än att respektera budgettaket. Om han menar allvar betyder det att Keynes är tillbaka. 
Vi ser det när en tidning som International Herald Tribune i slutet av augusti hyllar den svenska modellen som sällsynt framgångsrik när det gäller att skapa tillväxt utan att samtidigt bygga upp en gigantisk underklass. 
Och vi ser det på ett alldeles förbluffande sätt när Assar Lindbeck sommaren 2005 ställer sig upp i Almedalen och deklarerar att vi bör vara försiktiga med att skära i socialförsäkringssystemen.

Välfärdsstaten fungerar. De rika och deras vänner bland ekonomer, politiker, medier och näringsliv försökte lura oss att frivilligt montera ned världens mest storstilade jämlikhetsprojekt. Det var nära att det gick, folkhemmet är slitet och försvagat efter decennier av misshandel. Men det står kvar. 
Det är de påhittade argumenten för rivning som spruckit i tusen bitar. 
Nu kan vi bygga ut välfärden om vi vill. För trots 35 galna år av nyliberala kampanjer förblev Sverige en demokrati. Det är majoriteten som bestämmer, och majoriteten har aldrig velat leva i något annat än en välfärdsstat.

Allt detta tänkte jag när jag för tionde gången läst intervjun där moderaternas ekonomiske expert erkänner att välfärdsstaten egentligen fungerade.

Sedan lade jag ned tidningen och satte mig för att skriva berättelsen om den svenska elitens våldsamma revolt.

Dan Josefsson

Artikeln är publicerad i Ordfront 2005-05-01

kapital-ism.jpeg


Läs även:

Samhällsekonomin beroende av arbetslösheten, som FAS3


Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

21 kommentarer till Korståget mot välfärden eller Den svenska elitens våldsamma revolt!

  1. sthlmcilla skriver:

    MYCKET intressant läsning!! Du kanske dock skulle ha kortat ner det lite för det blev tyvärr väldigt mastigt. Ja här ser man verkligen hur de ständigt fört oss bakom ljuset och så gör de även idag och det kommer de även att göra i framtiden=((Det sorgliga är att journalisterna är på deras sida så från dem kommer heller inget sådant här fram.Tumme för ditt intressanta och tänkvärda inlägg=))

  2. HEMIMAMMA skriver:

    Mycket bra kopierat!! Oerhört glädjande att någon tar det han skriver på allvar…

  3. VonnaL skriver:

    Så otroligt bra skrivet!! Bästa jag läst på länge!! Tack för det!!

    • Civilisten skriver:

      Jag är glad att jag fick tips om denna text, det behövs spridas….det är allt för många som ”sover” och är bekväma i sina livsroller =o)

  4. Roland Carlsson skriver:

    Man riktigt känner hur lång näsan blir och hur dumstruten på huvudet skaver efter att läst detta. Lurad är bara förnamnet, hur har man kunnat tro,litat och hoppats på politikerna.

  5. susanna svensson skriver:

    http://www.youtube.com/watch?v=Z95xH9Svq3k och länk till dans sida de tfinns många lika intressanta inlägg och analyser där. http://josefsson.net/

    • Civilisten skriver:

      Tack för youtube-länken och jag förtydligade länken till Josefssons blogg =O)

  6. Seppo Laine skriver:

    Kom ihåg att Vänsterpartiet har käftat emot hela tiden, men tyvärr har väljarna gett oss en väldigt liten röst…

  7. HEMIMAMMA skriver:

    Nu kan du kolla min NYA blogg Hemimammas hem och se vad jag menade =0)Hemikram och knuff

    • Civilisten skriver:

      hmmmmmmm….så det är så vår planet ser ut…..men inte länge till…snart är den grå-svart….huuuuuuu

  8. annemarie skriver:

    Tack för en mycket intressant och givande artikel! Hoppas att v i kan bygga ut välfärden igen trots att vi blivit så grundlurade.

    • Civilisten skriver:

      Varsågod …. till att börja med måste vi väcka våra vänner och grannar ur deras dvala!

  9. Civilisten skriver:

    Rädslan för kommunismen är väl inrotad i de flesta svenskar…..men var är rädslan för KAPITALISMEN? Somnade vi eller?Ett välfärdssamhälle bygger på en blandning av båda (blandekonomi)…..det är minst lika, eller mer illa med ett rent kapitalistiskt samhälle.KAPITALISMEN bygger på ett fåtal äger allt, de andra är dess ”slavar”KOMMUNISMEN bygger på att alla är lika oavsett utbildning eller släktskap!

  10. HEMIMAMMA skriver:

    Knuffar och ber dig titta på Pellefantias inlägg nyss, det måste få spridning…Hemikram

  11. pettrov skriver:

    kan inte se att någon hänsyn tas till att sverige hade klara fördelar av att inte bli sargade efter andra världskriget samt att exporten kraftigt steg då länder efterfrågade våran järnmalm och skog för att bygga upp europa igen. ett väldigt tungt inslag som gick obemärkt förbi. sedan så säger inte vad högern gjorde för 40 år sedan någonting om högern idag. allting är under förändring förutom socialdemokratin (åtminstone utåt sett)….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s