När media styr går politikerna lydig i dess ledband eller Almedalen ett jippo där bara clownerna saknas.

Almedalen har blivit ett Kiviks marknad för media, PR-byråer och politiker…det har helt enkelt blivit ett jippo där de så kallade politikerna vill synas så mycket som möjligt. Jag går inte in på vem eller vilka som vill synas mest…men läs nedan artikel ur Aftonbladet kultur.

Mycket tänkvärd artikel

Ann Charlott Altstadt om politisk journalistik i kris

Almedalen, den hysteriska politikervecka då medierna frotterar sig med makten, framstår till och med hos en strikt statsvetare som Maria Wendt som skruvad samtidssatir. Regisserade budskap, bubbel och röj utmärker Visby­trashet som varje år samlas för att tävla i grenen politik. Det vill säga göra allt för att väcka uppmärksamhet för sitt parti, sin pr-byrå, sin tidning, sin blogg, sin sajt eller sig själva.

Efter att ha bevistat fem Almedalsspektakel som forskare kommer Wendt föga förvånande fram till att medierna är ett demokratiskt problem. 2011 skickade bara kvällspressen, SVT och Sveriges Radio hundra medarbetare men det viktigaste var inte de 1 400 programpunkterna.

Den gränslösa bevakningen gör mediehändelsen till själva händelsen. Men hur ska medborgarna kunna urskilja de förnuftigaste argumenten i kakofonin av medieanpassade utspel? När rapporteringen dessutom handlar mindre om politik men desto mer om politiker, deras klädval, dagsform, formuleringskonst och inte minst genomslagskraft i just medierna, undermineras det demokratiska samtalet.

Jag vill dock höja Wendts larmnivå. Kan vi tala om demokrati då pressen är till 90 procent borgerlig, majoriteten ekonomi- och samhällsjournalister är höger och även politikjournalistik handlar om publiksiffror och att generera vinst till ägarna? Resultatet blir inte bara medietränande politiker, livrädda för mediernas kommersiella uppgift – att avsiktligt missförstå för att kunna skapa rubriker. Jag tror att det Wendt kallar mediernas banalisering, avpolitisering och intimisering också lett till att journalistkåren tappat kompetens att förstå och beskriva politik.

Sinnebilden för min tes är TV4:s expertkommentator Anders Pihlbladsbok om de nya moderaterna – Ett partis fall och uppgång (2012). En politisk skildring nästan helt renons på politik i betydelsen ideologi, i fokus står i stället själva förloppet. Moderaternas historiska väg från fiasko till framgångsmaskin beskrivs huvudsakligen genom puttriga personporträtt och olika personers politiska spel, ibland i stressiga situationer, ibland i avspända miljöer. Personer utnämns, avgår eller sparkas och tänker ut olika strategier samt träffas för att prata om dessa strategier.

När Pihlblad därigenom förmedlar moderaternas självbild i stället för att ge oss en fördjupad analys, kritisk granskning och intellektuell diskussion så vet jag inte om det beror på hans oförmåga eller hans anpassning till en ytlig och tom borgerlig journalistisk kultur.

Om Pihlblads bok är exempel på konventionella mediekonstigheter så nådde vår märkliga mediesituation en surrealistisk kulmen strax innanHåkan Juholts avgångstal. I SVT:s morgonsoffa intervjuades Mats Knutsonoch Lena Mellin som om de var oberoende experter. ProgramledarenMarianne Rundström verkade okunnig om att de två kommentatorerna inte bara bestämt spelreglerna utan också agerat drevkarlar och domare då Juholt föll.

Det är lite märkligt att Wendt, som i andra halvan av boken behandlar manligt-kvinnligt, inte samtidigt tar hänsyn till normsystemet höger-vänster. Wendt ställer exempelvis Mona Sahlin och Maria Wetterstrandmot Fredrik Reinfeldt för att påvisa medieklichéer. Men hur såg medieberättelsen ut när Reinfeldt stod mot Göran Persson och Håkan Juholt: Vem var då obalanserad, inkompetent, känslostyrd? Vem utropade mediedomstolen som klokast och bäst – Göran Persson eller högersossenMargot Wallström? Och jag är säker på att om Feministiskt Initiativ inte framstått som ett vänsterparti hade mediebehandlingen blivit skonsammare. För enligt en mediekliché, som Wendt inte nämner, är kvinnor per definition vackra, kloka, modiga och oerhört starka.

Wendt lyfter fram demokratiproblemet i att medierna har reducerat oss från deltagare till åskådare. Men vårt deltagande är faktiskt mer nödvändigt än någonsin i det medialiserade samhället. Vi är publik till annonserna, vi är tittar- och läsarstatistiken, vi är opinionen. Därför är hela föreställningen till för att aktivera oss som mediekonsumenter – köpa, klicka och kommentera – när vi i stället borde bli aktiva medborgare – reflektera, protestera och demonstrera.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till När media styr går politikerna lydig i dess ledband eller Almedalen ett jippo där bara clownerna saknas.

  1. Nog verkar det vara rena spektaklet, vi åkte aldrig till Gotland som vi först tänkt och det är jag glad för.
    Hoppas allt är bra med dig !

    Kram

  2. skvitt skriver:

    Om jag känner dig rätt så vill du säkert också uppmärksamma detta 50-årsjubiléet som jag tog upp här:
    http://skvitts.wordpress.com/2012/10/11/rachel-carson-tyst-var/

    /Skvitt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s