Företag får betalt för gratis arbetskraft, av våra skattepengar!

Företagare är inte dumma, får man betalt för gratis arbetskraft, varför skulle man inte utnyttja det?

De som är dumma är de som skapat möjligheten till det, alltså allainsen.

Läs och hoppas på att du aldrig blir arbetslös längre än 450 dagar, för då blir du också en slav!

Är det ok att slösa skattepengar på som inte ger något tillbaka till staten?

---

 Artikel hämtad här!

Det har kallats slutstation, förvaring och modernt slaveri. Jobb- och Utvecklings garantins (JUG) Fas 3, där en arbetslös hamnar 450 dagar efter att A-kasse dagarna tagit slut, har inte fått många positiva omdömen. Men för några företag har den blivit rena guld gruvan.

– Det första Ivan Daza talar om för en är att han är en entreprenör. Det vill säga, en sådan som kan lukta sig till om det finns statliga pengar någonstans, säger Pentti Salmenranta, Fas 3-are. 
Ivan Daza blev känd med företaget Blatteförmedlingen, men med starten av under avdelningen Jobbfabriken tog han hem den verkliga storslammen. Från starten i Stockholm har företaget expanderat till Malmö, Göteborg, Helsingborg och Norrköping. 

Får 30 miljoner om året
Hemligheten Ivan Daza och hans kompanjon Sunbeam Lilja upptäckt var att den som tar emot en utplacerad från JUG Fas 3 får ett anordnarbidrag på 225 kronor per dag, eller närmre 5 000 på en månad. Jobb fabriken tar idag emot runt 500 arbetslösa. 5 000 kronor gånger 500 deltagare blir 2,5 miljoner 
i månaden eller 30 miljoner om året. Hela Blatteförmedlingen hade 2009 intäkter på 6 miljoner. 
”Susanna” var med när Jobbfabriken tog sina första stapplande steg i Stockholm. 
– Jag förväntades fotografera med min egen utrustning. Vi hade några små laptoppar med bara gratisprogram, varje månad måste man installera om dem. Möblerna kom från ett konkursbo. Sunbeam skulle vara vår handledare, men hon var mest hela tiden upptagen med att sitta och ringa till olika AF och ragga mer folk. Hon brydde sig inte ens om att dörren stod öppen och vi hörde det. När hon var på semester vikarierade en student som satt och skrev sin uppsats på arbetstid. Det var helt oseriöst, det enda som var viktigt var närvaron, att vi skulle vara där 9–17. 
– Det har säkert funnits vissa problem i uppstarten. Men det är inte meningen att hand ledaren ska vara någon som sitter bredvid dig och klickar åt dig på datorn, vi vill komma bort från den mentaliteten att någon annan ska fixa allt åt dig, säger Ivan Daza. 

Kallas konsulter
Jobbfabriken kallar de utplacerade arbetslösa för ”konsulter” och uppger att målet är att de ska ”få möjlighet att skapa nya jobb och nya arbetsmarknader”. Före arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin har varit på studiebesök. 
Exempel på projekt som de arbetslösa kan sysselsättas med inom Jobbfabriken är Livsboken (intervjua en gammal människa och skriva hennes livshistoria) och Mångfalds barometern, som mäter myndigheternas mångfaldsarbete. 
Pentti Salmenranta skickades till Jobbfabriken i Norrköping.
– När jag hamnade i Fas 3 fick jag tre val: Prio 1, rusta upp någon koloni för kommunen, eller jobbfabriken. Jag såg det som ett val mellan pest, kolera eller mässling. 

Satt i övergiven industrilokal
Inte heller här hade man satsat överdrivet på de arbetslösa.
– Allihop var inhysta i fabrikshallen på en gammal övergiven industrilokal. Till att börja med fanns där bara en dator, utan uppkoppling. Det var en hall med stolar, det var allt. I två dagar fick vi föreläsningar på ämnet ”vad är ett projekt?”. Allt var bara en massa trams för att hålla folk sysselsatta. 
Men han upplevde också en obehagligare aspekt.
– Det var en otäck stämning, folk vågade inte prata öppet, man sade till varandra ”det finns värre, tänk om man hamnar på Myrorna”. Dessutom rekryterades handledarna bland del tagarna, ett av få riktiga jobb med hyfsad lön man som långtidsarbetslös kan få. Många ville hålla sig väl med ägarna för att ha en chans på dem. Enligt vad som sades anställdes alla handledare på 5 månader och 29 dagar, precis tillräckligt för att inte kvalificera för ny A-kasseperiod. Istället var det tillbaka i Fas 3 när anställningen var slut.
Pentti Salmenranta gick själv ut med en kritisk krönika i lokaltidningen och ett inlägg på sin blogg, som blev mycket uppmärksammat.
– Vi har ju yttrandefrihet, och så fascistiskt tror jag faktiskt inte att det här landet är, inte än i alla fall, att de kastar ut mig för att jag säger min mening.
Några dagar senare fick han till slut sin ansökan om att förflyttas till en ideell förening beviljad. 
– Det man ska ha klart för sig är att 60 % eller så av alla i Fas 3 vill inte ha ett jobb. Vi satsar på dem som har initiativ och själva vill något. De som klagar, det är personer som helst inte skulle vilja vara på Fas 3-placering överhuvudtaget, men det är ju inte vårt fel. Det viktiga här är att vi har 10 procent av alla deltagare på Jobbfabriken som gått vidare i jobb, mot AF:s mål på 1,5 procent, högre än för någon annan anordnare, säger Ivan Daza.
Underlaget för siffran kan han dock inte lämna ut utan hänvisar till AF – där sådana uppgifter inte heller är offentliga. Andelen inkluderar även personer som fått jobb inom Jobbfabrikens egen verksamhet. 
Några exempel på projekt som lett vidare till startande av livskraftiga företag finns inte än enligt Ivan Daza, men han nämner tre som är ”starkt på gång”.

Vinstdrivande företag
Ett annat företag som kunnat glädja sig åt Fas 3 är ursprungligen Sundsvallsbaserade Prio 1, som nu också har avdelningar i Linköping och Norrköping. De driver Second Hand-butiker och Sara Andersson, en av ägarna och dessutom lokal moderat politiker, beskriver företaget med ”förutom att vi bedriver lokal biståndsverksamhet – samlar in och skänker kläder, möbler och andra för nödenheter till de mest behövande – så är Prio 1 även en arena för långtidsarbetslösa.” Tanken är att runt hälften av gåvorna säljs, medan den andra hälften skänks till ”behövande”. Idag tar företaget enligt Sara Andersson emot runt 200 åtgärdsplacerade varav 95 procent från fas 3. Antalet riktiga anställda är enligt hemsidan 7. 
Prio 1 började som en förening, men kort efter att avtalen med AF var klara startade samma grundare ett aktiebolag med samma namn.
– De är ett vinstdrivande företag som får betalt för att ta emot folk som sedan arbetar gratis för dem. De ber om gåvor från allmänheten i konkurrens med välgörenhetsorganisationerna, men vilken typ av väl görenhet de egentligen ägnar sig åt är oerhört vagt beskrivet och omöjligt att kontrollera, säger Niklas Tapper från föreningen Svensk Info Service, som granskar företags utnyttjande av åtgärdsplacerade arbetslösa och gjorde en JO-anmälan. 
– Vi utnyttjar inte gratis arbetskraft, eftersom vi skapar ny sysselsättning som inte funnits tidigare för de här människorna. Vi är väldigt noga med att det inte ska ge undanträngnings effekter, säger Sara Andersson.
Men det finns väl hjälporganisationer som redan bedriver likadan verksamhet?
– Skillnaden är att de bedriver global hjälpverksamhet, vi bedriver lokal, det som Sundsvallsborna skänker ska gå till andra Sundsvallsbor.

Hemligstämplade
De lokala Arbetsförmedlingarnas avtal, liksom deras återrapportering, om Fas 3-placeringar hos Jobbfabriken och Prio 1 är hemligstämplade, som alla arbetsförmedlings ärenden. AF Sundsvall vill inte ens lämna ut information om vilka eventuella avtal med Prio 1 som finns. Till skillnad från exempelvis de företag som har avtal om privat arbetsförmedling och coachning finns alltså ingen dokumentation av hur mycket pengar som betalas ut eller vart, inga anbud som visar AF:s underlag för att välja ett visst företag, över huvud taget ingen offentlig information om vad som sker, annat än den som lämnas av företagen själva eller av
de arbetslösa. 
Även för kommunerna har Fas 3 varit välkommet. Daniel Eriksson hamnade först på tekniska kontoret i Hjo.
– Jag åkte runt och slipade och målade parkbänkar, och på vintern skottade jag snö. Är inte det ett vanligt jobb vet inte jag vad det är.

Inskränkt frihet
I stort sett alla Fas 3-are jag talat med beskriver några gemensamma drag: de fick bara några få alternativ att välja mellan, avtalet skrevs på ett eller två år, och det var mycket svårt för den som ville byta till en annan plats. Något som också gäller Daniel Eriksson. När han flyttade till Sandviken fick hade han tre val: röja skog, återvinningsföretaget Ånyo eller kommunens ledsagarservice. Han valde ledsagarservice.
– När jag kom dit första dagen fanns inget att göra. Ingen dator eller telefon. Men jag fick absolut inte gå därifrån för att söka jobb. Jag var tvungen att bara sitta och vänta. Då fick jag nog.
Även Daniel Eriksson lyckades så småningom kämpa sig till en placering på en förening han själv valde.
– Det man hör är att idag har det blivit svårt att få ut folk i arbetsträning och praktik. Kommunen vill inte ha vanliga gratisjobbare längre, de vill ha Fas 3-are, för då får de dessutom pengarna.

Jon Weman    

---

Egentligen är det inget konstigt, det är ju så här alliansen driver sin politik. Titta på sjukförsäkringen, där slänger man ut folk på gatan eller tvingar dem till socialbidrag fast de är sjuka och behöver hjälp.   Från sjukförsäkringen har alliansen tagit pengar till skattesänkningar, mest  har gått till de som behöver det minst, de rika.  Man inför RUT för att de rika ska få subventionerad städhjälp. Man säljer ut våra statliga verksamheter för att kunna göra fler skattesänkningar. Den här typen av politik urholkar vårt samhälle på sikt.

Vart ska de sedan ta pengarna?