När media styr går politikerna lydig i dess ledband eller Almedalen ett jippo där bara clownerna saknas.

Almedalen har blivit ett Kiviks marknad för media, PR-byråer och politiker…det har helt enkelt blivit ett jippo där de så kallade politikerna vill synas så mycket som möjligt. Jag går inte in på vem eller vilka som vill synas mest…men läs nedan artikel ur Aftonbladet kultur.

Mycket tänkvärd artikel

Ann Charlott Altstadt om politisk journalistik i kris

Almedalen, den hysteriska politikervecka då medierna frotterar sig med makten, framstår till och med hos en strikt statsvetare som Maria Wendt som skruvad samtidssatir. Regisserade budskap, bubbel och röj utmärker Visby­trashet som varje år samlas för att tävla i grenen politik. Det vill säga göra allt för att väcka uppmärksamhet för sitt parti, sin pr-byrå, sin tidning, sin blogg, sin sajt eller sig själva.

Efter att ha bevistat fem Almedalsspektakel som forskare kommer Wendt föga förvånande fram till att medierna är ett demokratiskt problem. 2011 skickade bara kvällspressen, SVT och Sveriges Radio hundra medarbetare men det viktigaste var inte de 1 400 programpunkterna.

Den gränslösa bevakningen gör mediehändelsen till själva händelsen. Men hur ska medborgarna kunna urskilja de förnuftigaste argumenten i kakofonin av medieanpassade utspel? När rapporteringen dessutom handlar mindre om politik men desto mer om politiker, deras klädval, dagsform, formuleringskonst och inte minst genomslagskraft i just medierna, undermineras det demokratiska samtalet.

Jag vill dock höja Wendts larmnivå. Kan vi tala om demokrati då pressen är till 90 procent borgerlig, majoriteten ekonomi- och samhällsjournalister är höger och även politikjournalistik handlar om publiksiffror och att generera vinst till ägarna? Resultatet blir inte bara medietränande politiker, livrädda för mediernas kommersiella uppgift – att avsiktligt missförstå för att kunna skapa rubriker. Jag tror att det Wendt kallar mediernas banalisering, avpolitisering och intimisering också lett till att journalistkåren tappat kompetens att förstå och beskriva politik.

Sinnebilden för min tes är TV4:s expertkommentator Anders Pihlbladsbok om de nya moderaterna – Ett partis fall och uppgång (2012). En politisk skildring nästan helt renons på politik i betydelsen ideologi, i fokus står i stället själva förloppet. Moderaternas historiska väg från fiasko till framgångsmaskin beskrivs huvudsakligen genom puttriga personporträtt och olika personers politiska spel, ibland i stressiga situationer, ibland i avspända miljöer. Personer utnämns, avgår eller sparkas och tänker ut olika strategier samt träffas för att prata om dessa strategier.

När Pihlblad därigenom förmedlar moderaternas självbild i stället för att ge oss en fördjupad analys, kritisk granskning och intellektuell diskussion så vet jag inte om det beror på hans oförmåga eller hans anpassning till en ytlig och tom borgerlig journalistisk kultur.

Om Pihlblads bok är exempel på konventionella mediekonstigheter så nådde vår märkliga mediesituation en surrealistisk kulmen strax innanHåkan Juholts avgångstal. I SVT:s morgonsoffa intervjuades Mats Knutsonoch Lena Mellin som om de var oberoende experter. ProgramledarenMarianne Rundström verkade okunnig om att de två kommentatorerna inte bara bestämt spelreglerna utan också agerat drevkarlar och domare då Juholt föll.

Det är lite märkligt att Wendt, som i andra halvan av boken behandlar manligt-kvinnligt, inte samtidigt tar hänsyn till normsystemet höger-vänster. Wendt ställer exempelvis Mona Sahlin och Maria Wetterstrandmot Fredrik Reinfeldt för att påvisa medieklichéer. Men hur såg medieberättelsen ut när Reinfeldt stod mot Göran Persson och Håkan Juholt: Vem var då obalanserad, inkompetent, känslostyrd? Vem utropade mediedomstolen som klokast och bäst – Göran Persson eller högersossenMargot Wallström? Och jag är säker på att om Feministiskt Initiativ inte framstått som ett vänsterparti hade mediebehandlingen blivit skonsammare. För enligt en mediekliché, som Wendt inte nämner, är kvinnor per definition vackra, kloka, modiga och oerhört starka.

Wendt lyfter fram demokratiproblemet i att medierna har reducerat oss från deltagare till åskådare. Men vårt deltagande är faktiskt mer nödvändigt än någonsin i det medialiserade samhället. Vi är publik till annonserna, vi är tittar- och läsarstatistiken, vi är opinionen. Därför är hela föreställningen till för att aktivera oss som mediekonsumenter – köpa, klicka och kommentera – när vi i stället borde bli aktiva medborgare – reflektera, protestera och demonstrera.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Fan äger vår själ!

”Gud är god men finansmarknaden är värre fan” eller så länge vi tillåter ett fåtal äga majoriteten av våra resursers så äger FAN vår själ!  tänk på det nästa gång ni röstar!

Ur Sven Tyckers blogg:

”Grundfilosofi när det gäller beskattning är att ha ett starkt stöd för ett högskattesamhälle. Detta krävs nämligen för att vi ska kunna få en god samhällsservice, ett välskött samhälle och ett anständigt omhändertagande av de som inte har förmåga att själva ta hand om sig. Och när man sedan tar ut skatter så är det bättre att ta ut många skatter. Det innebär att man istället kan hålla varje enskild skatt lägre. Alla skatter har negativa effekter. Ibland är denna negativa effekt önskvärd (t.ex. miljöskatter, tobaksskatt, alkoholskatt osv). Ibland är den inte önskvärd, men då gäller det att den utformas så att de negativa effekterna blir så små som möjligt. Den s.k. Tobinskatten (skatt på finansiella transaktioner) är t.ex. en utmärkt skatt. Eftersom den sätts mycket låg blir effekten för den vanliga medborgaren i stort sett obefintlig. Däremot, den sammanlagda inkomsten blir stor eftersom det sker så mycket transaktioner. De enda den blir märkbar för är de som gör mängder av kortsiktiga spekulationsaffärer. Och en negativ effekt för dessa är enbart positiv eftersom deras affärer egentligen är skadliga för den finansiella marknaden.

Vidare är det viktigt att skatter tas ut efter bärkraft. Dvs de som har goda möjligheter att betala skatter får betala mycket mer än de som har mycket små resurser. En fastighetsavgift / fastighetsskatt med ett lågt tak innebär att den som bor i en gammal och liten villa i glesbygden får betala relativt mer än den som bor i en nybyggd lyxvilla av herrgårdsmodell. Och INGEN ska försöka få mig att tycka att detta är ett rättvist system. I korthet: Många skatter gör att varje enskild skatt kan hållas lägre. Och ta ut skatt efter bärkraft. Sluta gynna de redan tidigare privilegierade som skett på senaste åren. Till Villaägarna: Återinför fastighetstaxeringen och fastighetsskatten – utan tak!

Nej, jag tror inte på ”gud” som i en religion, jag tror på människan och vår förmåga att VÄRNA om varandra.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Propaganda styr vad folk tycker, inte sanningen!

Ni där ute, ni vanligt folk…hur länge till skall ni gå på den propaganda som ständigt förmedlas genom olika medier. Var är era kritiska röster,  ifrågasättande?  När tänker ni ”vakna”?

Makthavarens propaganda

Kärnan i ordets vanligaste betydelse avser att avsiktligt sprida osann eller vilseledande information i syfte att stödja en politisk åsikt, framför allt för att stötta sittande makthavare.

Den som sprider propagandan avser att förändra folks bild av en fråga eller deras förväntningar på ett sätt som sammanfaller med spridarens egna mål.

Ofta kopplar odemokratiska makthavare bruket av propaganda till bruket av censur – om en person eller myndighet ur mediautbudet med hjälp av censur tar bort oönskad information blir hela mediautbudet en propagandakanal för makthavaren Det som skiljer propaganda från argumentation i stort är accepterandet av oriktig eller osaklig framställning för att främja ett syfte.

DN, SvD, Aftonbladet & Expressen är regeringens propagandakanal, andra ställen är regeringens hemsida. PÅ dessa ställen kan vi läsa rena lögner utan någon som helst kontroll av källorna när det gäller allt runt sittande regering. De politiska journalisterna är handplockade för sina högeråsikter [mina kommentarer]

Regeringen försöker tysta de kritiska röster som hörs. De tog bort två bloggar, för vanligt folk, som hade stor genomslagskraft, nämligen aftonbladets- och expressens blogg.

De enda ställe du kan läsa något om kritik mot regeringen är möjligen på kultursidorna och hur stor genomslagskraft har dessa sidor, väldigt liten. [mina kommentarer]

 

Propagandaminister

Propagandaminister är den minister i ett lands regering som har till uppgift att sprida landets ideologi och andra idéer till allmänheten.

Propagandaminister är framför allt en historisk beteckning som bland annat användes i Nazityskland, då Joseph Goebbels innehade posten inom Ministeriet för allmänhetens upplysning och propaganda.

Motsvarande post i senare diktaturer kallas ofta informationsminister. Ett exempel är Mohammed Said as-Sahaf, som var informationsminister i Irak under Saddam Hussein.

LÄS Propaganda­ministerns plan

Sittande regering är den första regering i Sverige som har en utsedd ”propagandaminister” Per Schlingmann [mina kommentarer]

 

Avslutningsvis kan man konstatera att det svenska folket är lättlurat

Publicerat i Okategoriserade | 9 kommentarer

Sekretessen kring fas 3 väcker ilska…klart som f..n den gör det!

Jag vidhåller fortfarande att de företag, föreningar och myndigheter som via arbetsförmedlingen använder sig av de inom FAS3 är oseriösa, eftersom FAS3 i sig är kränkande för de som hamnar där. Det är inte till någon hjälp. Varför får dessa inte den hjälp de behöver i FAS1, då ska de göra allting själv, de får inget stöd från arbetsförmedlingen i sitt sökande.  OBS! jag generaliserar medvetet, jag vet att det finns positiva undantag men det beror mer på den enskilde handläggaren än det regler och lagar de har att förhålla sig till.

Det är alltid skönt att kunna luta sig tillbaka och skylla på någon lag, men som Torsten Sverenius skriver är det en risk att ” som jag blivit citerad” anordnarna ses som oseriösa, vilket de är. Sen verkar det konstig att man kan få ut uppgifter om man överklagar, om det nu är så viktigt att skydda dessa oseriösa anordnare.

En lag kan man använda eller inte. Glöm inte att arbetsförmedlingen har kontrollansvar av de företag, föreningar, utbildare och myndigheter de anlitar, som att polisen utreder sig själva…hur seriöst tror ni dessa kontroller blir. Sen har inte AF de resurser som behövs för att göra kontrollerna, som borde göras av någon oberoende myndighet.

I slutänden handlar det om våra skattepengar, eller slöseriet av dem.

————————————————————————

Läs nedan:

Sekretessen kring fas 3 väcker ilska

2011-11-24

Övrigt |

En del av kritiken mot fas 3 handlar om att medborgarna inte får insyn i vilka företag som är anordnare eller vilken typ av sysselsättning som utförs. Men varför detta hemlighetsmakeri, och hur påverkar det tilltron till fas 3?

En vanlig kritik på internet och i traditionella medier är att fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin antingen innebär meningslös sysselsättning eller att deltagarna utför riktiga jobb gratis. En förekommande tolkning är att Arbetsförmedlingen väljer att sekretessbelägga namnen på anordnarna för att myndigheten själv och anordnarna ska undgå kritik mot missförhållanden. Ilskan över detta är stor bland debattörer på internet. Så här uttrycker sig signaturen ”Civilisten” på Aftonbladets blogg: ”Så för att se vilka snåla och giriga företag, organisationer, föreningar, skattesmitare och brottslingar som kan fortsätta att stjäla dina skattepengar får du vända dig till andra informationskällor. Men av en tyst arbetsförmedling får du som sagt ingen som helst information. De stänger effektivt ute all insyn så att de kan fortsätta sin ljusskygga verksamhet.”

Många tror att det är Arbetsförmedlingen som har bestämt att sekretess ska råda, men Gert Sternskog, chef för programenheten på Arbetsförmedlingen, tillbakavisar ett sådant påstående.

– Om vi hade fått lämna ut uppgifter om anordnarna så hade vi gjort det, vi har inget eget intresse av att sekretessbelägga detta, det är lagstiftningen som styr helt och hållet, säger han.

Lagen i fråga är Offentlighets- och sekretesslagen och lagstiftarens skäl för sekretess är att företag kan lida skada om det blir känt att man tar emot statligt bidrag för personer i program. Lagen är också tydlig med att namn på privata anordnare inte får lämnas ut. Ett så kallat omvänt skaderekvisit gäller. Det innebär att det måste kunna bevisas att en privat anordnare inte kan lida skada av att namnet på företaget lämnas ut. Lagen är däremot otydlig om på vilket sätt företag skulle kunna skadas.

– Det är svårt att säga exakt, men generellt gäller att det är ett omfattande skydd för den som träder in i en affärsförbindelse med det allmänna. Detta gäller såväl fysisk som juridisk person, det måste stå klart att de inte kan lida skada av detta, så det är högt ställda krav på sekretess, säger kammarrättsråd Anita Linder med erfarenhet av sekretesslagstiftningen.

Arbetsförmedlingens verksjurist Jari Pyyluoma menar att lagen har en ytterligare funktion.

– Om detta vore offentligt så kanske det skulle avhålla många företag från att ha kontakt med Arbetsförmedlingen, eftersom det kan anses som ofint att ta emot folk med bidrag. Och det skulle försvåra vår verksamhet allvarligt.

Det finns också en risk att rapportering om oseriösa anordnare påverkar de seriösa. I Arbetsförmedlingens granskning av fas 3 från i somras framkom bland annat att bara hälften av de tillfrågade arbetsförmedlingscheferna bedömde att det fanns tillräckligt med fas 3-platser av god kvalitet att anvisa till det kommande halvåret. I chefernas kommentarer framkom också att uppmärksamhet i media kring deltagare och anordnare i fas 3 inneburit att även seriösa anordnare med bra platser avböjt fortsatt samarbete.

Det är dock fel att tro att privata fas 3-anordnare generellt sett skulle vilja vara anonyma. Flera sociala företag som Arbetsmarknaden har pratat med är stolta över att vara anordnare.

Eva Carlsson, som jobbar med sociala företag på Tillväxtverket, arbetade i många år på föreningen Skoopi, en intresseorganisation för sociala arbetskooperativ. Hon säger:

– Om ett socialt företag som har fas 3-deltagare inte vill att detta blir offentligt handlar det nog om att en del mindre seriösa anordnare lever på detta, att man kanske har flera hundra deltagare som man får betalt för. Detta med sekretessen är nog främst ett problem för journalister som vill undersöka fas 3-programmet, inte för seriösa anordnare.

En dom från 1996 ger viss vägledning om vilken skada som lagstiftaren oroas över att företagen ska drabbas av. Dåvarande Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, hade förvägrat SVT uppgifter om ifall en företagare hade tagit emot någon form av arbetsmarknadspolitiskt stöd. AMS hävdade att statsbidrag kunde påverka ett företags möjligheter att ta betalt och därmed påverka konkurrenssituationen. Uppgifter om huruvida ett företag har eller inte har arbetsmarknadspolitiskt stöd ansågs därför, enligt AMS, kunna falla in under begreppet affärs- eller driftförhållanden. Kammarrätten och Regeringsrätten gick på AMS linje och SVT fick inte uppgifterna. Kammarrätten påpekade också att det inte finns någon anledning att behandla AMS kunder som är arbetsgivare på ett annat sätt än övriga kunder. Rätten hänvisade till att alla arbetssökande omfattas av sekretess.

Under det senaste året har också flera medier överklagat beslut från Arbetsförmedlingen efter att de inte fått ut uppgifter om namn på anordnare av fas 3-platser. Alla har fått avslag.

Nerikes Allehanda valde en annan väg. Angela Hanagarth, redaktör på Nerikes Allehanda, begärde ut uppgifter enbart om typ av sysselsättning på fas 3-platser i Örebro. För att slippa avslag bad hon att namnen på anordnarna skulle maskeras. Trots det avslog Arbetsförmedlingen hennes begäran. Beslutet överklagades till kammarrätten, som fastslog att vissa dokument – där anordnaren inte kan spåras – skulle lämnas ut.

Domen fastslog att inom ett avgränsat område som exempelvis Örebro finns det inte hur många företag som helst i olika branscher. Om det på ett underlag står ”jobba med medieproduktion” under rubriken sysselsättning betyder det att risken finns att ett företag kan spåras via den uppgiften. Av det skälet kan Arbetsförmedlingen i vissa fall neka att lämna ut dokument även där anordnarens namn är maskerat.

– Kammarrätten sa att uppgifter om vilken typ av sysselsättning som bedrevs kunde lämnas ut i vissa fall men inte i andra, det handlar om hur stor gruppen är och ifall man utifrån typ av verksamhet kan dra slutsatser om vilka företag det handlar om, förklarar Arbetsförmedlingens tf chefsjurist Niklas Wallentin.

Östgöta Correspondenten har hävdat att fas 3 skiljer sig från andra program genom att det inte finns någon konkurrenssituation och inget anställningsförhållande. Därför finns heller inget behov av sekretess, menar tidningen. I överklagan till kammarrätten har Östgöta Correspondenten hävdat att ersättningen för fas 3 inte har med ett företags affärs- eller driftförhållanden att göra. Deltagare får inte utföra ordinarie arbetsuppgifter och anordnarna får inte fakturera för arbete som en fas 3-deltagare utför, resonerade tidningen. Kammarrätten avslog dock Östgöta Correspondentens överklagan.

SVT har också i överklagan hävdat att medborgarna har rätt att få veta hur skattemedlen används. Men överklagan har framförts utan framgång.

– Att inte få se vilken verksamhet som bedrivs, vart skattepengarna tar vägen eller under vilka villkor personer i fas 3 befinner sig är ett allvarligt demokratiskt problem. Medborgarna vill ha kunskap om detta, men man får inte veta någonting om de privata anordnarna, bara de offentliga, säger Linda Larsson Kakuli på SVT, som var den som överklagade beslutet från Arbetsförmedlingen.

SVT vände sig istället till sina tittare för att få fram namn på anordnare. På så sätt fick de in namn på fas 3-anordnande företag och berättelser om arbetsförhållanden, ersättning och typ av sysselsättning.

Är det inte rimligt att skattebetalarna får insyn i hur deras pengar används i stöd till olika företag inom fas 3?

– Det är i så fall en politisk fråga, det juridiska är solklart, säger Arbetsförmedlingens chefsjurist Niklas Wallentin.

Men det talas om att ”Arbetsförmedlingen väljer att sekretessbelägga namnen på anordnarna”.

– Eftersom det finns en klar rättspraxis här så finns inget utrymme för att göra någon annan bedömning.

Men helt klar verkar ändå inte lagstiftningen vara. Kammarrätten gjorde exempelvis en annan bedömning än Arbetsförmedlingen i fallet Nerikes Allehanda. Arbetsförmedlingen har dock rätt att sekretessbelägga varefter den som begärt ut uppgifter har rätt att överklaga beslutet.

Arbetsförmedlingen släppte ju inte avidentifierade uppgifter förrän kammarrätten fastslog att Nerikes Allehanda hade rätt att få ut uppgifterna. Är det bra för förtroendet?

– Jag hoppas att det inte skadar förtroendet. Men vi får inte lämna ut uppgifter som kan innebära att anordnare röjs, jag tror att det är för att man inte vet ifall detta kan strida mot lagen som man låter bli att lämna ut uppgifter som kanske skulle kunna lämnas ut, säger Gert Sternskog, programchef på Arbetsförmedlingen.

– Men självkart vi ska i grunden vara så transparenta som möjligt, risken är annars att man tror att vi undanhåller information som kan vara känslig.

Fakta SekretessOffentlighets- och sekretesslagen reglerar vad AF får lämna ut: 2009:400 12§ ”Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling och ärende enligt lagstiftningen om anställningsfrämjande åtgärder för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada.”

Sekretessen gäller alla former av arbetsmarknadspolitiskt stöd och för alla privata mottagare. Sekretessen omfattar inte offentliga anordnare. Sekretessen omfattar tjänstemän på Arbetsförmedlingen, inga andra.

Torsten Sverenius

Lagar går att ändra!

Insyn är viktigare än att det på något sätt skulle vara skadligt för anordnarna…

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Attackerna mot Juholt kommer inte att avta, det står för mycket på spel för mångmiljardindustrin!

Eller trodde ni något annat?  Det är skrämmande att höra vänner och arbetskamrater kasta skit på Juholt, de har verkligen gått på medias propaganda som till stor del styrs av borgerliga intressen. Vem läser något om de borgerliga politiker som gjort fel, eller utnyttjat systemet…nä just det…det står inget eller väldigt lite om det i dagspressen eller i nyheterna på TV…varför då?  Det kan ni nog räkna ut med arselet eller så är ni så jä..a dumma som jag är rädd att ni blivit.

Jag lyfter fram Peter Akinder artikel om intressen som känner sig hotade av Juholt och S

 

Peter Akinder om intressen som nu känner sig hotade av S

Miljarder skäl att angripa Juholt

Bild

Särintressen. Mäktiga ekonomiska intressen utmanas när Socialdemokraterna och Håkan Juholt förändrar politiken.

Foto: JESSICA GOW / SCANPIX

OPINION

Publicerad 111206 06:03.

Till den som till äventyrs tror att attackerna på den socialdemokratiske partiledaren är slut i och med helgens S-förtroenderåd och hans framgångsrika framträdande i SVT:s Agenda, låter vi tydligt framföra: – Icke!

Vad Juholt och hans socialdemokratiska parti nu gör, efter att partiet har varit försiktiga i överkant under några år, är nämligen att utmana starka ekonomiska och politiska krafter i det svenska samhället.

Tag bara den ambition som nu växer sig allt starkare i partiet om att stoppa de kommersiella intressen som finns i vård, skola och omsorg.

I dag har vi multinationella bolag som tjänar miljarder på att undervisa barn, vårda sjuka och ge omsorg åt äldre.

När Socialdemokraterna nu talar om att försöka finna sätt att begränsa dessa bolags möjlighet att dela ut skattebetalarnas pengar till sina ägare, ofta utomlands, så är det klart att de kommer att slå tillbaka stenhårt.

Vad som utmanas är en mångmiljardindustri. För den finns miljarder skäl att angripa Juholt.

Vi förmodar att dessa jättekoncerner inte kommer att lägga några fingrar emellan för att bekämpa denna omorientering bort från det kommersiella till det medborgerliga, från vinstutdelning till en sund användning av skattebetalarnas pengar.

Eller tag ambitionen att börja återreglera energimarknaden så att elpriserna inte rusar för vanliga hushåll och företag.

Vad vi har sett de senaste åren är hur bolag inom denna bransch tjänar enormt stora pengar på de stigande elpriserna.

Att producera, distribuera och sälja elektricitet och energi är många gånger uppenbart en mycket lukrativ verksamhet.

Blotta tanken på att det finns politiker och partier som nu tar medborgarnas utgångspunkt för att reformera regelverket kommer självfallet att få dessa intressen att ladda skarpt.

Eller tag detta att socialdemokraterna nu funderar på hur det gemensamma pensionssystemet ska kunna bli mer robust, så att vanliga löntagare inte behöver vara rädda för sin ålderdom och teckna privata alternativ.

Hur många miljarder står inte här på spel för fondförvaltare, banker, pensionsbolag och försäkringsbolag?

Sak samma gäller med förslagen om att förbättra arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. När det gemensamma har krackelerat under regeringen Reinfeldt har många löntagare tvingats teckna privata försäkringar, enskilt eller via sina fackförbund.

Lyckas politiker återuppbygga de gemensamma försäkringarna riskerar självfallet de privata försäkringsbolagen att stå där som förlorare.

När det interna krypskyttet mot Juholt, förhoppningsvis, avtar kommer dessa mycket starka ekonomiska intressen – många gånger med politiska förtecken – att istället mobilisera.

De kommer att göra vad de kan för att bekämpa socialdemokratins möjligheter att återkomma till regeringsmakten. Och de har pengar, mycket pengar.

Vad vi då förmodligen kommer att få se – förutsatt att Socialdemokraterna menar allvar och verkligen orkar lägga fram skarpa förslag – är en ökad polarisering i svensk samhällsdebatt.

För det svenska välfärdssamhället är det självfallet bra, eftersom det ger medborgarna en chans att i diskussion och allmänna val ta ställning till denna samhällsmodell, och inte bara få det borgerliga systemskiftet genomfört lite i smyg som i dag.

För mer progressiva politiska krafter är det också bra, eftersom det innebär att alternativen blir tydligare och skillnaderna skarpare, vilket vore en mardröm för Fredrik Reinfeldt.

Trots allt är hårda attacker från synliga motståndare utifrån betydligt enklare för Håkan Juholt och socialdemokraterna att hantera än anonymt, internt krypskytte.

Sådant går nämligen att försvara sig emot.

Dessutom finns det i försvaret för ett modernt välfärdssamhälle, utan starka kommersiella intressen i vård, skola och omsorg, en folkopinion som går sida vid sida med Socialdemokraterna.

Bild Peter Akinder
Gisses vad ni gnällde om att betala skatt innan M tog makten, då gick i alla fall det mesta av pengarna tillbaka till oss medborgare. Vart tar våra skattepengar vägen idag, tycker ni det är ok att de hamnar i fickorna hos privata bolag i form av aktieutdelningar eller bonusar?
Allvarligt…hur ”fan” tänker ni?
Bidragen ska vi inte tala om…med moderaterna vid makten har bidragen till privata bolag ökat enormt, FAS3, RUT, ROT…är bara några exempel.
Man tog bidragen till de som behöver dem och gav dem till privata bolag och som skattesänkningar för de med mest i inkomst…yes!
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Varför krigar vi i fredens tecken?

Varför exporterar Sverige vapen, egentligen?

Läsvärt:

Krigandet för fred skapar fler problem än det löser

ETC  torsdag, oktober 6, 2011 – 10:00

DEBATT

Även om Sveriges krigsinsatser i till exempel Libyen har som mål att göra världen bättre så är det högst troligt att effekten blir den motsatta, skriver religionsforskaren Anthony T. Fiscella.

Hos de flesta anhängare av världsreligionerna ligger tonvikten mer på vad man gör än vad man tror. Utifrån detta perspektiv skulle man kunna fråga: Vad har Sverige för religion? Vad gör vi? Enligt den svenska fredsrörelsen som skrev en debattartikel i SvD (21/9) är Sverige ”världens största vapenleverantör, räknat per capita.” Vad betyder detta?

Ett exempel: Sveriges roll i kriget i Libyen. Vänsterpartiets omsvängning (se ETC 1/9) angående svenskt deltagande i kriget är välkommen men varför gick det inte att vara efterklok i förhand? Det var ju uppenbart redan från början att Nato hade valt sida (Frankrike till exempel hade redan den 10 mars erkänt rebellerna som Libyens enda legitima representant). Dessutom hade politiker, militären och industrin redan gjort klart 2007 att man ville marknadsföra Jas Gripen i strid.

HISTORIKERN JUAN COLE har skrivit ett försvar för Natos agerande i Libyen med rubriken ”Tio myter om kriget i Libyen”. Hans huvudtes var att Kadaffi var en diktator och att västvärlden utan självintresse har räddat demokratin och många liv i Libyen. Världen är lite bättre.

Antropologen Maximilian Forte har också skrivit en artikel med nästan samma rubrik, men sedan skiljer de sig. Fortes artikel hänvisar till mer än tio gånger så många källor och drar en slutsats som är motsatsen: vi har gjort oss medskyldiga till mord mot civila och tillåtit brott mot mänskliga rättigheter (bland annat attacker riktade mot journalister). Men enligt en rapport från Reuters (23/9) ”är vinstmöjligheterna enorma” för franska och brittiska företag i Libyen. Världen är lite sämre.

Hur mycket bryr vi oss om vilken historiebeskrivning som är den riktiga? Liter vi på att riksdagspolitikerna vet tillräckligt mycket om frågan för att kunna fatta förnuftiga beslut? Vad tror vi? Vad gör vi? Om vi tror på fred men handlar i krig, vad säger detta om oss?

Om det är tro som är det viktiga så kan vi strunta i våra faktiska handlingar. Så länge vi vill väl är allt frid och fröjd. Om handlingar däremot är det viktiga borde vi se över våra val.

OFFICIELLT DELTAR SVERIGE i det libyska kriget med syftet att skydda civila liv men Sverige har inte krävt vapenvila nu när rebellerna krigar offensivt i Sirte och Bani Walid. Dessutom kan civila liv räddas på fredligare vis. Enligt FN dör uppemot 21 000 barn om dagen på grund av svält samtidigt som Sverige spenderar mer än 100 miljoner kronor om dagen på sin egen militär.

HUR MYCKET ÄR ett enda liv värt? Beror det enbart på hur nära vi står personerna i fråga eller även på hur nära de står vinstmöjligheter? Vi kan inte vara säkra på svaret så länge vinstintresset blandas med utrikespolitik och säkerhetsfrågor. Om krig har blivit lönsamt, då finns risken att vissa ska frukta freden.

En fredsrörelse värt namnet kräver inte bara ett stopp för vapenexport till diktaturer utan eftersträvar även Costa Ricas förebild om ett land utan armé. Den kräver inte enbart ett förbud mot klustervapen och landminor men även mot vinstintressens roll i vapenindustrin.

Man behöver inte vara religiös för att kunna be. Just nu skulle jag vilja be om mer eftertanke, omtanke och om att Sverige tänker över sina handlingar.

Anthony T. Fiscella, forskare i religionshistoria vid Lunds universitet

Några källor:

Juan Coles argument för kriget i Libyen:
http://www.juancole.com/2011/08/top-ten-myths-about-the-libya-war.html

Maximilian Fortes argument emot kriget i Libyen:
http://www.counterpunch.org/2011/08/31/the-top-ten-myths-in-the-war-agai…

När svenska politikerna (som t ex Margot Wallström, Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt eller Jonas Sjöstedt) känner till Fortes argumentation (där mycket har fått stöd av Amnesty rapporten) och kan lägga fram en övertygande motargument (som Juan Cole uppenbarligen inte har gjort) skulle man då kunna börja ha en riktig debatt i Sverige om vad som pågår.

Amnesty rapporten:
http://www.amnesty.org/en/region/libya
Som PDF: http://www.amnesty.org.uk/uploads/documents/doc_20479.pdf

Att Sverige spenderar mer än 100 miljoner kronor på militären per dag (mer än 40 miljarder per år):
http://www.regeringen.se/sb/d/12677/a/153307
Som PDF: http://www.regeringen.se/content/1/c6/15/33/07/d0fd913f.pdf

————Vilken värld vill vi leva i?———————-

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Omsorg kan inte vara att sko sig på andra!

Omsorg kan inte vara att sko sig på andra. Förut gick bidragen (skattepengarna) till människor som behövde stöd på ett eller annat sätt, nu går istället bidragen (skattepengarna) till vinstdrivande företag, de som är rikast och de med välavlönat arbete (i form av skattesänkningar).
Jag betalar gärna en högre skatt så vi får ett välfärdssamhälle där alla har rätt till ett vettigt stöd än att få mer pengar i plånboken för att kunna köpa lite lyxigare bil, eller en TV till eller en extra semesterresa.

Ni gör valet…glöm inte att ni också kan bli arbetslösa, sjuka och handikappade!

 

Jonas Gardell skrev på Aftonbladet kultur den 16 nov.

Vad väger en kissblöja?

Privatiseringar handlar inte om att förbättra vård och service, utan om ideologi. Jonas Gardell påminner om att omsorg inte får vara en fråga om att sko sig på andra.

Ännu ett år efter mors död får jag hem reklam i brevlådan från företag som vill vårda min dementa mamma.
De erbjuder henne storstilat ”taktil beröring”.
Det betyder att de lovar att klappa henne på kinden.
Företaget som vill klappa min mamma på kinden har naturligtvis ingen personlig relation till vår familj. Adress och personuppgifter är hämtade från något register i behov av uppdatering.
Så är min mamma, också ett år efter sin död, ännu en enhet för ett privat företag att tjäna av våra skattepengar på.
Det värde hon har är som presumtiv konsument av tjänster.
Liksom vi alla.

I en uppmärksammadartikel i Dagens Nyheter (11/11) beskrivs hur vårdföretaget Carema för att spara pengar låter personalen väga kissblöjorna på de äldre, och bara om de är tillräckligt tunga får de bytas.
Som son till en dement mamma som i många år vårdades på hem vänder det sig i magen när jag läser artikeln, och jag minns min fina, tokiga, dementa mamma, som inte bara gav mig livet utan också modet att leva det.
En kvinna som var yrkesverksam ett helt liv, som födde fyra barn, som hela sitt vuxna liv bidrog till samhällets välstånd.
Varför verkar en människas värdighet alltid väga mindre än ett vinstintresse?
I ännu en DN-artikel om vanvården i äldreboendet (14/11) berättas om demenshemmet Vintertullen som drivs av det privata företaget Attendo. (Åh, det cyniska i att alla omsorgsföretag på nyspråksvis har namn som skall antyda att de bryr sig och ger uppmärksamhet är för övrigt bara ännu en detalj att äcklas över.)
En anhörig hittar sin dementa, förlamade mamma avklädd på en madrass med avföring över hela kroppen och personalen har gått därifrån och stängt dörren bakom henne.

Jag reagerar särskilt starkt eftersom just Vintertullen var det hem där min mamma först erbjöds plats, men som vi tackade nej till emedan vi stod i kö på ett annat hem, Ersta, där vi visste att mamma skulle trivas.
Men att kunna tacka nej till en erbjuden plats är ingen självklarhet, hur mycket valfrihet våra politiker än påstår att vi har. Vår mamma var i skriande behov av omvårdnad redan då, och det krävde både tid, förtvivlan, personligt engagemang, kunskap och pengar för att avstå och vårda mamma själva i ytterligare ett par år tills mamma äntligen fick plats på det hem där vi ville ha henne.
Vilken valfrihet har de gamla och dementa som saknar anhöriga med sådana möjligheter?
Det hade kunnat varit min mamma som låg där naken, insmetad i sin egen avföring.
En dag kanske det är din.

Medan vi upprörs över Caremas och Attendos omänsklighet kan vi minnas att det var just det här som svenska folket faktiskt röstade för: sänkta skatter och privatiseringar.
Skammen är naturligtvis Caremas och Attendos.
Men skammen är också vår.
För hur mycket väger en kissblöja?
Väger den mer än en slopad förmögenhetsskatt? Mer än en sänkt restaurangmoms?
Vad är den här girigheten, den här bristen på empati ett tecken på?
Sveriges stadskärnor blev aldrig sönderbombade under andra världskriget, våra politiker valde att riva dem själva i en iver som i efterhand framstår som ofattbar.
Och här står vi med fula och omänskliga centrum i Sveriges alla städer, och vi sörjer.
För det som en gång rivits kan bara mödosamt byggas upp igen och oftast inte alls.
Något liknande är det som nu sker med vårt samhällsbygge.
De senaste åren har politikerna med Moderaterna i spetsen med stor iver och brådska slagit sönder det kollektiva som vi gemensamt ägde och drev: våra skolor, sjukhus, järnvägar, apotek och så vidare och i stället gjort oss till isolerade individer som en och en, var för sig, skall välja elbolag, vårdcentral, skola, pensionssparande och äldreboende – valfriheten är dessutom skenbar, det krävs som sagt både engagemang, kunnande, kontakter och ekonomi för att på allvar kunna göra några egentliga val.

Privatiseringar handlar inte i första hand om att förbättra vård och service. Privatiseringar handlar om ideologi.
Jag tror emellertid att det finns en gräns för hur mycket vi faktiskt kan privatisera innan överenskommelsen ”samhället, det är vi alla” upphör att gälla.
Och när det sker återstår endast girigheten. Att se efter sitt eget bo, att roffa åt sig vad man kan.
Då uppstår den chefskultur som arrogant kan försvara sina övernattningslägenheter på 300 kvadrat med argumentet ”människor behöver faktiskt bo” och privata vårdföretag som väger kissblöjor och låter dementa ligga i sin egen avföring samtidigt som cheferna plockar ut bonusar åt sig själva och för över våra skattepengar till skatteparadis.
Vad gav oss privatiseringarna? Dyr el, tågkaos, skattepengar till skatteparadis och äldrevård som väger kissblöjor medan vd:n får bonus.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förminskar kritiken genom att hävda att de olika skandalerna är enskilda fall.
Naturligtvis är det så att varje träd är ett enskilt träd, men tillsammans bildar de faktiskt en skog.
Omsorg kan inte vara att sko sig på andra. Det ena utesluter det andra.
Jag tror också att människan måste få vara människa, inte en enhet som skall födas, vårdas, utbildas och ge avkastning.
Och som ännu ett år efter sin död ses som presumtiv konsument som för pengar erbjuds någon som klappar henne på kinden.

Av Jonas Gardell
kulturen@expressen.se

————————————————————————————————————————–

Ni gör valet…glöm inte att ni också kan bli arbetslösa, sjuka och handikappade!

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer